Tidsvittnet G. Clausen

Befrielse från många års värk i benen

På 1950-talet bodde jag i närheten av flygbasen i Uetersen. En dag gick Bruno Gröning förbi vårt fönster och mina barn påpekade detta för mig. Vi kände igen herr Gröning från tidningsartiklarna om honom. När jag såg honom utanför fönstret tänkte jag: "Vart är han på väg?" Då jag såg att han gick in till min granne, skyndade jag över till henne och knackade på dörren. Jag fick då höra att min granne var Bruno Grönings syster. Jag blev inbjuden i köket och ombedd att sätta mig vid bordet mitt emot Bruno Gröning. Mellan oss satt hans syster vid långsidan av bordet. Bruno Gröning sade åt mig att sitta bekvämt, att inte korsa armar eller ben och att vara uppmärksam på vad jag kände. Han sade till mig: "Ta emot så mycket av strömmen som ni kan." Och sedan kände jag till min förvåning – för han satt ju vid motsatta ändan av bordet – en sorts luftström i mina handflator, som om någon försiktigt blåste i dem. Jag är beredd att gå ed på detta. Och sedan kände hans syster plötsligt och oväntat en smärta i sina ben och hon skrek till: "Aj, aj, aj!"

Jag tänkte då: "Men det där är ju min värk, den som alltid plågat mig." Jag hade då i många år haft en känsla av att mitt ben inte tillhörde mig, som om det bara var fastklistrat. Ingen medicinsk behandling hade kunnat hjälpa mig med detta besvär.

Jag ropade högt: "Men den smärtan är ju min – sådana smärtor har jag hela tiden!" Bruno Gröning sade bara ett enda ord: "Hade!" I samma ögonblick försvann smärtan från hans syster och mitt ben kändes för första gången på flera år alldeles normalt igen. Jag var fri, utan smärta, och från den stunden haltade jag inte längre. Jag var frisk och det är jag än idag.

Bruno Gröning tog inte betalt. Tvärtom, istället gav han mig en liten bit aluminiumfolie där det stod skrivet: "Guds välsignelse vart du än går." Besöket varade i en halvtimme, och när jag gick tillbaka hem efter det var jag fullständigt frisk.