EN REVOLUTION INOM MEDICINEN?

Revue, daterad 14.8.1949: söker klarhet i den ödesdigra frågan

All vidare verksamhet för BRUNO GRÖNING, MIRAKELMANNEN FRÅN HERFORD, Som botade tusentals obotligt sjuka i maj och juni 1949 enligt deras egna uppgifter, har stoppats på grund av nordtyska läkares och myndigheters intolerans. Den 3 maj 1949 blev Gröning förbjuden att fortsätta med sin verksamhet som botare. Sedan den 29 juni har han dragit sig tillbaka från allmänheten. Men Bruno Gröning har inte försvunnit och frågan om hans underbara kraft som botar är ännu inte avgjord. För Revue har öppnat möjligheten för Gröning att komma i kontakt med en stor medicinsk klinik, där han kan verifiera sin förmåga att bota inför kritiska, men opartiska läkare. På så vis har Revue gett Gröning en chans att bevisa sin förmåga för moderna vetenskapsmän: "Jag botar det obotliga." Revue börjar idag publicera resultatet av 150 oantastliga experiment. Läs vad våra korrespondenter Bongartz och Laux berättar i Revue under vetenskaplig ledning av psykologen och läkaren dr. Fischer.

REVUES PLAN

"Revue" påbörjar idag en serie vars ämnesområde når långt bortom det rent journalistiska. Fokus ligger på en man som trots sin enkelhet har blivit berömd på bara ett par månader: Bruno Gröning, som i Herford och i andra städer på ett underbart, gåtfullt sätt har botat eller förbättrat tusentals människor, vars sjukdomar ansågs obotliga. Ingen politiker, ingen ekonom, ingen artist har under efterkrigstiden berört människor så som Bruno Gröning. Även i andra länder, till och med i England och Amerika, har hans rykte spridits och sensationella rapporter har skrivits, alltifrån lovordande till skeptiska eller arrogant förkastande. Det nedgörande föraktet har funnit näring i sensationslystnad, okontrollerade rykten och motstridiga uttalanden. Nästan överallt har man saknat tillräckligt med allvar, ansvar, opartiskhet och förståelse för betydelsen av det problem som Bruno Gröning på en natt har dragit fram i rampljuset ur den medicinska dispytens trånga korridorer.

De fackmedicinska medarbetarna på "Revue" har i ett annat sammanhang sedan länge varit intresserade av frågan om de flesta sjukdomars utveckling av själsliga orsaker, och studerat utvecklingen av relevant forskning i den icke tysktalande världen, vilken ofta inte uppmärksammas i Tyskland. I Grönings fall handlar det inte enbart om mirakeldoktorns person, utan även om de viktiga psykiska, det vill säga själsliga orsakerna till flesta sjukdomar, och uppmärksammandet av dessa inom den psykoterapeutiska behandlingen av patienter. Gröning kan vara ett fenomen inom behandlingen av sjukdomar med själsliga orsaker. Därför tar "Revue" ett för tidningspressen ovanligt beslut då kampanjen för Gröning i norra Tyskland har antagit allt mer kaotiska former – vissa dagar har så många som sex tusen personer samlats framför den plats som är hans vistelseort.

Konflikten mellan Grönings oräkneliga anhängare och hans få, men inflytelserika motståndare, har antagit alltför stora proportioner. En medicinsk kommitté, samt myndigheterna i Herford, har utfärdat ett förbud mot att bota för Gröning. I Herford, Hamburg och i många andra städer fortsätter dock tusentals sjuka att vänta på mirakelmannens hjälp. Till slut har myndigheterna gripits av en väldig förvirring inför fenomenet Gröning, så till den grad att man befarar ett olyckligt slut på historien för fenomenet själv. Kommer Gröning att bli utsliten på grund av motståndarnas makt, eller genom de trognas tillit? Kommer den enkle, intellektuellt tafatte mannen Gröning – som är fylld av en genuin medvetenhet om sin kallelse och hyser ett ärligt uppsåt att hjälpa – att förgås, eftersom de "anhängare" som närmat sig honom i syfte att tjäna pengar på hans förmåga att bota också har erbjudit hans opponenter mycket skvaller? Eller kommer ett medicinskt, eller ett annat slags vetenskapligt institut i Tyskland, på grund av en uppriktig och ärlig önskan att utöva vetenskap, att gå med på att ge Gröning en möjlighet att kliniskt bekräfta sin förmåga – något som vilken stor klinik som helst i USA gärna skulle göra. Efter fruktlösa diskussioner befarade man i slutet av juni att Gröning skulle bli utsliten. Frågan om huruvida man kommer att erkänna att han har en underbar hälsobringande andlig förmåga att påverka människor, eller om man kommer att bevisa att hans påstådda förmågor är ett misstag – till och med lurendrejeri – kvarstod dock obesvarad för miljoner lidande människor.

Vid den tidpunkten bestämde sig "Revue" för att skicka en specialstyrka av korrespondenter till norra Tyskland, bestående av Helmut Laux, Heinz Bongartz och en vetenskapsman, psykologen och läkaren, prof. H. G. Fischer från Marburg. Korrespondenterna skulle lokalisera Gröning, vars spår redan började bli suddiga. Tanken var att noggrant undersöka ett stort antal fall som behandlats av Gröning, och förmedla en övertygande rapport om hans framgångar eller misslyckanden. Om denna förundersökning föll väl ut, skulle "Revues" korrespondenter skapa sig en bild av förhållandena runt Gröning och om personen Gröning själv. Beroende på resultatet av dessa undersökningar, hade korrespondenterna fått både uppdrag och medel till att skilja Gröning från ett eventuellt negativt inflytande från hans omgivning och bereda vägen för honom ut ur det kvävande kaoset av troende, läkare och byråkratiska myndigheter. Om han gick med på det, skulle han erbjudas en fristad på en okänd avsides plats. Samtidigt skulle Revue-korrespondenterna – om förundersökningen föll väl ut, vill säga – påbörja förberedelserna för att uppnå ett samarbete med en ledande tysk universitetsklinik. Detta skulle ge Gröning en möjlighet att bevisa sin förmåga inför en vetenskapskommitté. Om han misslyckades, skulle en tydlig oantastlig rapport informera allmänheten om det negativa resultatet. Detta var "Revues" plan.

Planen sattes i verket den 28 juni 1949. Den har inneburit svårigheter, äventyr och överraskningar. Men man har också fram till dags dato genomfört planen utan att allmänheten blivit medveten om det – i syfte att säkerställa ett gott resultat. Gröning försvann för allmänheten den 29 juni klockan 11.45 i Hamburg. Idag börjar "Revue" publicera en djupstudie av korrespondenterna och läkarna som ledde den, som behandlar förhistorien till, och berättelsen om, det största och mest överraskande medicinska experiment som någonsin har möjliggjorts av en veckotidskrift.

Bruno Gröning: ett fenomen som själsläkare

av Helmut Laux och Heinz Bongartz under vetenskaplig ledning av psykologen professor Fischer

I Bruno Grönings spår

Läkarnas inställning

Vi lämnade Frankfurt den 29 juni, samma dag som Bruno Gröning plötsligt försvann spårlöst i Hamburg. Vi journalister var naturligtvis nyfikna och inte heller professor Fischer kunde dölja sin nyfikenhet helt, även om han var reserverad. Han hade emellertid bestämt sig för att närma sig fallet Gröning på ett systematiskt sätt för att långsamt och noggrant skapa sig en uppfattning om honom. Vårt samarbete med professor Fischer fungerade utmärkt redan från första dagen. Han har genomgått den vanliga medicinska utbildningen. I egenskap av skolmedicinare kan han uppskatta sjukdomarnas allvar och avgöra huruvida de har försämrats eller botats. Å andra sidan är han psykolog och använder psykoanalys (utforskning av själen) och psykoterapi (behandling av själen). Om Grönings metod verkligen visar sig ha effekt kommer den att bli kategoriserad som en psykologisk behandling – såvida inte Gröning har andra krafter till sitt förfogande som fortfarande är okända inom dagens psykoterapi.

Vi anlände till Bielefeld på kvällen den 29 juni, och eftersom professor Fischer av en händelse redan kände chefen för Hälsoinstitutet i Bethel, professor Schorsch, vände vi oss till honom först. Professor Schorsch spelade en viktig roll i den medicinska kommitté vars beslut bidrog till att ge Gröning ett förbud att bota. Först ville han inte träffa oss journalister, utan tog bara emot professor Fischer och delgav honom sina intryck av Gröning: "Han är en totalt primitiv person; framförallt har han ingen 'karisma'." För de som inte känner till ordet påpekar vi att forskarna kallar det för "en känsla av att ha ett uppdrag". Schorsch sade att den religiösa "känslan av att ha ett uppdrag" som Gröning talade om i Herford och på andra platser, var "ren teater". Det handlade snarare om egoism och självförhävelse. I syfte att bevisa sina ord, visade Schorsch oss ett uttalande av en expert på grafologi som var av samma uppfattning. Professor Fischer tog hans åsikter i beaktande. Professor Schorsch gav för övrigt inte intryck av att hysa någon medveten fördom. Han verkade lätt ointresserad. Han var knubbig och gemytlig, och det verkade som om han helst inte skulle vilja höra talas om fallet Gröning igen. Troligtvis ville han inte kastas in i något känslosvall och inte heller utstå någon mer olägenhet. Han sade att vi inte borde luta oss mot hans åsikter, utan ta reda på mer om fallet på egen hand.

Dr. Wolf, överläkaren för Stadssjukhuset i Bielefeld var mer öppen. Han verkade definitivt dela vår åsikt att fallet Gröning måste undersökas förbehållslöst. Han påpekade dock att man hade gett Gröning chansen att bevisa sin förmåga på olika medicinska kliniker. Så vad skulle man tro när Gröning hade tackat nej? Kunde man verkligen klandra läkarna för att de betraktade en man som hade vägrat att bevisa sin förmåga, med stor skepticism?

Vi undrade givetvis också varför Gröning hade undvikit en sådan klinisk observation och bedömning av hans metoder. Hade Gröning något skäl att misstro professor Wolfs objektivitet? När professor Fischer några veckor senare ordnade så att Gröning skulle kunna arbeta inför läkarna på Bielefelds sjukhus, upplevde tyvärr också han att dessa bara hade ett syfte, nämligen att förstöra Gröning under en täckmantel av hjälpsamhet: genom att man bara gav honom fall som redan befann sig bortom all hjälp, till och med för Gröning. Professor Fischer såg sig därför tvungen att avstå från att låta Grönings metoder bedömas av läkarna i Bielefeld.

Det sades dessutom att chefen för folkhälsan i Detmold, dr Dyes, hade sagt åt Gröning att oavsett hur mycket bevis han än gav på sin förmåga att bota, skulle de ändå stoppa hans arbete! Därför ringde professor Fischer upp dr. Dyes från Herford för att fråga honom om detta, och dr. Dyes skämdes inte för att erkänna. Gröning hade gjort ett dåligt intryck på honom. Dr. Dyes var full av en medicinares högmod och utomordentligt nöjd med sin egen inställning.

På det viset hade Gröning kommit att förlora allt förtroende för att läkarna skulle vara objektiva i sin bedömning, och man kan knappast hålla honom till svars för att inte ha accepterat sjukhusets erbjudande om experiment. Med sin alltid känsliga intuition hade denne i grunden enkle man uppfattat den orättvisa behandling som väntade honom.

---

En flod av psykiskt orsakade kroniska sjukdomar

Den 30 juni påbörjade vi vår resa i Nordrhein-Westfalen, men åkte därefter ända till området kring Hamburg för att undersöka patienter som Gröning hade behandlat och uppenbarligen botat. Detta var dock lättare sagt än gjort.

De sjuka som hade behandlats av Gröning hade rest tillbaka till sina hemstäder. Ingen hade antecknat deras exakta namn och adresser. Gröning, en kringvandrande helare i ordets sanna bemärkelse, reste runt och botade vida omkring, och utöver berättelser, tidningsnotiser, påståenden och rykten, fanns det inget tillförlitligt material att tillgå, inte ens hos hans medhjälpare. Vi skulle troligen ha råkat i stora svårigheter om vi inte hade haft turen att en ren tillfällighet sammanförde oss med en man i Bielefeld, som redan före oss hade försökt skapa sig en överblick över Grönings faktiska framgångar.

Denne man var distriktschef för en sjukförsäkringsfond; hans namn var Lanzenrath-Smart, en klok, saklig och framsynt man. Han hade lyckats komma med i gruppen av "medhjälpare" som hade skapats kring Gröning – vid den tidpunkten kunde vi ännu inte avgöra om de var sant troende eller profitörer – och efter Grönings avresa till Hamburg hade han delvis bott hos familjen Hülsmann, där Gröning hade arbetat. Han var precis lika övertygad om Grönings förmåga att påverka och bota ett stort antal sjukdomar, som han var om hans personliga ödmjukhet. Men han befarade att "medhjälparna" skulle utnyttja Grönings förmåga i fel syfte. Lanzenrath själv var misstänksam mot oss i början. Men även nu öppnade professor Fischer dörren för vår grupp, och fick Lanzenrath att ge oss information om fall han kände till som vi kunde undersöka i syfte att finna slutgiltiga bevis på fenomenet Grönings karaktär. De motiv som hade lett Lanzenrath till kretsen kring Gröning var förresten oerhört intressanta. En sjukdom, en smärtsam njursjukdom, ledde även honom till Gröning. Sedan dess – två månader hade gått – hade han varit smärtfri. Samtidigt hade sjukförsäkringsfondens väl och ve motiverat honom att söka kontakt med Gröning. Han berättade för oss att de tyska sjukförsäkringsfonderna hotades av konkurs, eftersom de ständigt ställdes inför ett hav av kroniska sjukdomar som inte kunde botas. Han bekräftade därmed spontant något som de psykoterapeuter som studerar vår samtid känner till väl. Andra världskriget, med alla dess psykiska trauman, har lämnat ett hav av sjukdom efter sig som, trots organiska symptom, mestadels har orsakats av psykiska faktorer, alltifrån många olika sorters magbesvär och reumatiska sjukdomar, till uttalade neuroser och förlamningar. Psykologerna har myntat begreppet "psykosomatiska" för dessa sjukdomar. Efter valutareformen kunde man rent statistiskt se en ökning av en viss typ av sjukdomar som aldrig tidigare hade uppträtt i en sådan omfattning, och som man knappast kunde härleda till organiska orsaker. Lanzenrath hade i själva verket hoppats på att med Grönings hjälp finna en metod att bota genom, som kanske kunde förbättra de redan överbelastade sjukförsäkringsfondernas ekonomi. Lanzenrath hade noggrant observerat ett stort antal behandlingar och botanden. Han lade först fram ungefär 20 fall för oss, genom vilka vi försökte besvara den fråga som var avgörande för oss: "Kan Gröning bota?" Vi undersökte och analyserade fallen noggrant i en veckas tid, och om möjligt intervjuade vi respektive husläkare.

Den 8 juli gick vi igenom resultaten av de 20 undersökningarna. Bland de 20 fallen fanns det sju fall som verkade lovande, några av dem till och med lite mystiska, men de gav ingen entydig bild för eller emot Gröning. Eftersom vi i första hand kämpade med just dessa sju fall var vi på undersökningens tredje dag benägna att tvivla. Åtminstone de av oss som inte var fackmän.

Bostadsförmedlingen

Där fanns bland annat fallet Klüglich i Bielefeld. Klüglich, en vanlig tjänsteman, hade blivit skjuten genom ena njuren under kriget. Den skadade njuren fungerade bara delvis. Efter kriget blev den andra njuren så inflammerad att hans behandlande läkare till slut övervägde en operation. Vi såg röntgenbilderna och alla journaler. Klüglich hade kontaktat Gröning genom ett brev till Lanzenrath före pingst. Först blev han behandlad på "distans", och blev då ombedd att noggrant observera vad som hände i hans kropp under de följande dagarna. Klüglich märkte en ökad aktivitet i njurarna, mycket mörk urin avgick, och efter det lättade besvären gradvis.

Hans behandlande läkare kunde också bekräfta förbättringen. Gröning besökte sedan Klüglich personligen och förbättringen fortsatte. Klüglich kunde lämna sängen och gå på promenader. Men när vi besökte honom och professor Fischer undersökte honom, hade hans tillstånd försämrats igen. Professorn fick dock snart reda på att Klüglich hade tilldelats ett extra rum av bostadsförmedlingen. Men då ryktet om hans "botande" spreds, hade bostadsförmedlingen informerat honom om att de nu, med tanke på hans nya omständigheter, såg sig tvungna att ta tillbaka rummet igen. Samma dag började hans tillstånd att försämras på nytt. Det handlade uppenbarligen inte om en simulering utan om en genuin försämring, även om den utan tvekan hade uppkommit av psykiska orsaker, nämligen rädslan för att förlora rummet och den association som hade gjorts mellan sjukdomen och rummet. Att tala om att han var botad var struntprat. Den traditionella medicinen kunde i detta fall påpeka att det enda Gröning hade gjort, var att lyckas väcka den sjuke från hans apati och därmed tillfälligt höja hans motståndskraft. Man godtog det omedelbara sambandet mellan psykologisk behandling och kroppens motståndskraft mot sjukdomar, men inte idén om att han hade blivit botad, vilket var helt korrekt. Frågan om vad Gröning skulle ha kunnat uppnå om han hade haft möjlighet att fortsatt påverka patienten, kvarstår dock obesvarad.

Hon satt på sitt kassaskrin

Det andra fallet gällde fru W., också hon från Bielefeld. Hon var änka och ägare till en cykelaffär. Hon skötte både sin familj och affärsrörelsen medan hon satt i en fåtölj i köket som låg bakom affären. Under femton år hade hon bevisligen haft svårt att gå och dessutom ödem i benen. Hjärta och njurar fungerade dock normalt. Å andra sidan visade hon tecken på reumatism. Gröning hade suttit vid hennes sida i en halvtimme och förutspått att hon snart skulle återhämta sig. Efter det kunde hon vandra runt på gårdsplanen och mådde ganska bra. Professorn kom fram till att ödemet var försumbart. Vid en undersökning konstaterade även hennes behandlande läkare en markant nedgång av svullnaden efter Grönings besök hos fru W. Hennes besvär hade dock nyligen börjat öka igen. Var det den psykiska stimulansen och uppmuntran som även i detta fall hade medfört en tillfällig förbättring, och som pekade mot ett nära samband mellan känslotillståndet och sjukdomen, men som inte hade tillräckligt bevisvärde för oss? Såvida man inte hoppades på en fortlöpande förbättring och en avgörande framgång genom en kontinuerlig behandling av Gröning förstås. Intressant var upptäckten att fru W. i många år hade suttit på sitt kassaskrin och att hennes svårigheter att gå, som gränsade till förlamning, möjligtvis kunde ha påverkats på ett avgörande sätt av hennes tvångsbeteende att ständigt behöva vakta sitt kassaskrin. Gröning hade troligen tillfälligt avlägsnat tvångsbeteendet, vilket i sig är en häpnadsväckande prestation som skulle ha tagit dagar, eller till och med veckor, istället för en halvtimme för en vanlig psykoterapeut. Men inte heller denna bedrift innebar något tillräckligt speciellt med Grönings arbete för att rättfärdiga vårt stöd för omfattande kliniska experiment.

Gröning gav henne en silverkula ...

Sedan hade vi fallet Schwerdt i Bielefeld. Här handlade det om två patienter – en flicka, dottern till en lägre tjänsteman, vars mor förtryckte henne, samt en fabriksägare som verkade vara övervakad av sina släktingar, vilka ville få ut sitt arv efter honom. Mannen och flickan hade påbörjat en relation, vilket medförde att mannen kom i allvarlig konflikt med sin familj. Flickan blev dessutom hela tiden kritiserad av mamman, som inte ville att flickan skulle ha något att göra med den rike mannen, eftersom "det inte kunde bli något av det". Båda två, både mannen och flickan, tappade till sist modet. De skildes åt. Flickan insjuknade med en ovanligt allvarlig hjärtdiagnos som tvingade henne att ligga till sängs hela tiden. Mannen råkade samtidigt ut för en olycka och fick även han ligga till sängs, till och med efter att skadan sedan länge var läkt. Han drogs till sin käresta. För att inte ge efter för sin längtan, drog han sig djupare in i sjukdomen och förskansade sig i sängen. Gröning behandlade fallet. Under hans första besök hos flickan åstadkom han en betydande förbättring, så pass att fröken Schwerdt kunde lämna sängen. Hon besökte sedan Gröning och nämnde fabrikörens namn för honom tillsammans med namnen på andra sjuka personer som Gröning borde hjälpa, fast utan att berätta något mer om honom. Men Gröning anade tydligen hur det låg till. Han tog stanniolpapperet från ett cigarettpaket i fickan och rullade i sin hand ihop det till en kula som han gav till flickan. Sedan beordrade han henne att hålla den i sin hand ända tills hon personligen kunde överlämna den till den omnämnde mannen. Därefter skulle han få tillbaka sin hälsa. Fröken Schwerdt bar kulan i sin hand i 36 timmar.

Under tiden hade mannen hört ryktet om Grönings framgångar och även hört talas om hans instruktioner till fröken Schwerdt. Nyfikenheten drev honom ur sängen till flickan. Deras relation återupptogs därmed, och både kände sig friska igen. När professor Fischer frågade om de träffades regelbundet igen, svarade flickan: "Ja, tyvärr." Den konflikt som hade utlöst allt kaos, den spända relationen med modern och släktingarna, hade inte försvunnit – för flickan hade sagt "tyvärr" – och den skulle förr eller senare kunna ge upphov till den gamla situationen igen.

Vårt intryck av detta fall var också kluvet. Ändå hade Gröning även när det gällde det, på förvånansvärt kort tid tagit bort en sjukdom som hade uppkommit av psykiska orsaker. Han hade med anmärkningsvärd inlevelseförmåga identifierat det rätta sammanhanget alldeles korrekt med hjälp av sin häpnadsväckande empatiska förmåga, och genom sitt lilla trick med kulan hade han tillämpat en metod som skulle göra den bästa psykoterapeut stolt. Han hade dock inte uppfattat att det grundläggande problemet kvarstod. Fallet Schwerdt var det första som professor Fischer tog sig an för Gröning. Även om man inte skulle finna något ovanligt utöver detta hos Gröning, kunde man inte förneka att han har en överraskande och naturlig begåvning för psykoterapi.

Den motsträviga motorcykeln

Det så kallade "Wehmeyer-fallet" var mycket märkligt. Wehmeyer hade ett transportföretag i Herford. Han var aktiv och kraftfull, en man med starka nerver, inte alls den typ av person som har lätt att bedra sig själv. Han hade vänt sig till Gröning för att söka hjälp för sin fru som låg på sjukhus i Münster och led av en okänd kronisk sjukdom. Gröning hade då förklarat för honom: "Din fru kommer att uttrycka en önskan om få komma hem vid en viss tidpunkt. Men du får inte resa dit innan dess och skynda på förloppet genom att tjata på henne att komma hem." Wehmeyer var som sagt en man som vare sig trodde på klärvoajans eller tyckte om att ta emot befallningar. Så tvärt emot Grönings instruktioner satte han sig på sin motorcykel och gav sig av till sin fru i Münster. Då skedde emellertid någonting underligt som han helt enkelt inte kunde komma över: Motorcykeln stannade efter en liten stund. Han vände sig då till en reparationsverkstad i Bielefeld. Där undersöktes motorcykeln minutiöst – men det fanns inget fel på den. Den borde fungera. Mekanikern bytte tändstift, gjorde allt som kunde göras, och kunde inte förstå varför motorcykeln inte fungerade. Handfallen bad han herr Wehmeyer att ta den med sig hem igen. Wehmeyer började ta sig hemåt. Och i samma ögonblick som han vände tillbaka mot Herford fungerade motorcykeln som om inget hade hänt. Då vände han glatt om igen. Motorcykeln stannade då omedelbart. Den gick inte att köra i riktning mot Münster.

Fortfarande omskakad av denna nästan spöklika händelse, reste Wehmeyer en kort tid senare till Münster med tåg. Väl där, sade hans fru verkligen spontant att hon skulle vilja åka hem på en gång. Hon kände sig betydligt bättre, och avdelningsläkaren sade också att han nu var klar med sin behandling.

Den heta strömmen
En ovanlig inledande framgång

På femte dagen av vår undersökning fick vi uppleva vår första verkligt stora överraskning. Och från och med den dagen kom den ena överraskningen efter den andra, vilket slutligen ledde fram till en händelse som man utan att överdriva kan kalla en sensation.

Vi hade alla kört till Hamburg eftersom Lanzenrath kände till ett fall där som han uppfattade som särskilt imponerande. Fallet hade dessutom observerats noga av läkare. Det handlade om den lilla dottern till familjen Mendt, som ägde en bilverkstad i Hamburg. Barnet hade överlevt barnförlamning i ryggraden, men hade kvarvarande förlamningssymptom i benen.

Det fanns en exakt, noggrant nedtecknad fallhistoria med en tydlig diagnos. Gröning hade behandlat barnet på sitt vanliga sätt, genom att sitta lugnt och stilla framför henne och långsamt be henne att observera vad hon kände i sin kropp, kanske rörde han vid henne lätt med handen. Efter att ha instruerat familjen att noggrant skriva ner barnets fysiska sensationer under de nästföljande dagarna, gav han sig sedan av. Detta hade man gjort noggrant, och professor Fischer kunde nu läsa att barnet hade känt dragande smärtor i benen som strålade ut i riktning mot korsryggen. De ökade och övergick till en allt starkare värme och ett ökat blodflöde i de förlamade benen. Barnet började utföra rörelser som hon inte hade kunnat göra förut. Professor Fischer undersökte hennes lemmar, och fann att blodflödet var överraskande gott. Hela processen påminde honom om principen för så kallad "autogen träning", även om metoden ifråga ännu inte hade haft någon framgång vad gällde barnförlamning. "Autogen träning" utvecklades och lärdes ut av professor I. H. Schultz, en före detta docent i psykoterapi vid universitetet i Jena. Schultz metoder var i grunden inget annat än en tillämpning av en gammal, välkänd och – för varje europé – mystisk användning av indisk yoga inom den moderna europeiska medicinen. Den gav de läkare som tränats av honom möjlighet att styra patienternas blodflöde till olika delar av kroppen genom en känslomässig påverkan som inte bör förväxlas med hypnos. Man lyckades emellertid inte alltid. Framför allt krävde det veckor, ibland månader av ansträngning, vilket medförde att metoden verkligen förtjänade namnet "träning". I fallet Mendt hade Gröning uppnått framgång redan från början, vilket var mycket ovanligt. Även om en medicinskt utbildad psykoterapeut hade tagit sig an fallet, skulle denne ha behövt åtminstone flera veckor för att uppnå samma resultat som Gröning hade gjort på bara en halvtimme. Fischer hade ännu ett långt samtal med professor Burkhard från Hamburg, och båda blev så upphetsade att professor Fischer nu för första gången sade att han ansåg att Gröning hade en ovanlig psykoterapeutisk förmåga, kanske till och med ett eget utstrålningsfält eller något liknande som borde undersökas i stora kliniska tester. Samtidigt borde möjligheten att kunna påverka barnförlamning och dess konsekvenser, observeras under en längre tid genom fortlöpande behandling.

Ingen läkare kunde hjälpa honom

Redan nästa dag förde med sig en ny och övertygande överraskning. Lanzenrath tog oss med till ännu en av Grönings patienter, en herr Kargesmeyer i Bad Oeynhausen. Kargesmeyer var 47 år gammal och hade sedan han var två år lidit av huvudvärk som med tiden utvecklades till en svår trigeminusneuralgi. Detta tillstånd orsakar smärta i ansiktsnerven och är ett av de svåraste smärttillstånd som finns. Smärtans styrka kan få människor att begå självmord. Tillståndet kan knappt påverkas alls av en vanlig läkare. Medicinering ger endast en marginell smärtlindring. I desperata fall försöker man förstöra nerverna genom alkoholinjektioner, eller helt enkelt skära av dem. I båda fallen handlar det om en svår operation med osäkert resultat. Kargesmeyer hade genomgått ett flertal operationer. Slutligen avlägsnade man hans tonsiller och bihålor under en stor operation på en klinik i Münster, eftersom man förmodade att ansiktssmärtorna berodde på en inflammation i dessa delar. Operationen påverkade inte neuralgin. Det var naturligtvis möjligt att en ursprunglig inflammation hade orsakat den, men i och med operationen "fixerades" smärtan till ansiktsnerven på samma sätt som människor som genomgått en amputation ofta känner det som att smärtan löper genom hela den amputerade armen eller benet. Gröning behandlade Kargesmeyer. Han hade bett honom att hålla fast huvudet mellan händerna.

Efter det kände Kargesmeyer en het ström i ansiktet. Smärtan höll i sig i några dagar, men försvann sedan allt mer från dag till dag. Han hade redan varit smärtfri i fyra veckor.

Även i detta fall hade en ovanlig förmåga att styra blodflödet uppenbarligen lett till framgång. Kanske även andra faktorer var inblandade. Men dessa kunde för tillfället inte spela någon roll för oss. Fram tills dess kände man bara till ett fåtal fall av trigeminusneuralgi som hade behandlats med psykoterapi. Även i dessa fall hade behandlingen tagit veckor och månader innan man lyckades. Gröning hade gjort detta på bara en kort stund vid ett enda tillfälle – en enastående bedrift och fram till idag utan jämförelse.

---

Det berömda fallet Dieter Hülsmann

Samma dag reste vi till Herford igen och Lanzenrath förslog att Fischer skulle ta sig en titt på fallet Dieter Hülsmann. Det handlade om ingenjör Hülsmanns nioårige son, vars påstådda tillfrisknande hade dragit in Gröning i offentlighetens ljus. Vi klev för första gången in i det hus, från vilket Grönings berömmelse hade spridits och där han fram tills alldeles nyligen hade bott. Dieter Hülsmann hade aldrig lärt sig att gå ordentligt. Men man hade inte förstått vad som fattades honom. Under lång tid var han gipsad. Slutligen upptäckte man på universitetskliniken i Münster att han led av progressiv muskeldystrofi, det vill säga, långt framskriden muskelatrofi.

Under den nästan årslånga vistelsen i Bethel som följde, sade sedan en av läkarna: "Ni kan lämna pojken här. Ni kan också ta med honom hem. Men ingen kan hjälpa honom." Barnet kunde trots allt inte längre sitta och hans ben var iskalla. Varma filtar, varmvattenflaskor och elektriska filtar påverkade inte den ständiga kylan och känslolösheten. Gröning gav pojken en engångsbehandling när han befann sig i detta tillstånd. Kort därpå kände pojken en stark hetta i ryggen och en plötslig värme i benen. Den höll i sig och sedan kunde pojken gå igen, om än ostadigt.

Fallet Dieter Hülsmann hade varit hätskt omdebatterat, och båda sidor hade ägnat sig åt ohållbara överdrifter. Det kunde säkerligen inte vara tal om ett "botande". Men samtidigt var påståendet att inget hade skett en elak förvrängning. Efter en noggrann undersökning fick professor Fischer uppfattningen att det rörde sig om en neurologisk progressiv muskulär dystrofi, det vill säga, en degeneration av nerven som löper från ryggmärgen till musklerna och därmed påverkar deras näringsupptag och utveckling. Degenerationen börjar troligen bland cellerna i det främre hornet. Nervfibrerna från lillhjärnan samlas där. En överföring eller ett utbyte av impulserna från hjärnan sker där utan att fibrerna kommer i direktkontakt med nerverna som leder till musklerna. Man kunde inte förneka att de degenererade nerverna hade utsatts för ett ovanligt stimuli, vilket sedan hade överförts till benens muskler. Vad som var mest förvånande för oss var dock det faktum att Gröning hade ställt en diagnos som var mycket snarlik den anatomiska verkligheten.

Kargesmeyer hade redan sagt att Gröning oombedd hade talat om för honom att han led av ansiktssmärta och att detta hade plågat honom sedan hans andra levnadsår. Vi hade uppfattat detta som en tacksam patients överdrift. När det gällde Dieter Hülsmann fanns det dock en definitiv rapport om Grönings diagnos, vilken bekräftades av vittnen. Gröning hade talat om en neuralgi i ryggmärgen och pekat ut platsen där de sjuka cellerna i främre hornet fanns. Sedan hade pojken känt den hetta som nämndes tidigare och därefter ett konstigt fladdrande, vilket Gröning betecknade som en begynnande återhämtning och jämförde med en glödlampas flimrande när den sakta "fylls" med energi. Denna förklaring verkar primitiv. Men den låg så nära verkligheten att den berörde oss djupt.

På gränsen till det övernaturliga

Det slutgiltiga beslutet till förmån för Gröning fattades dock på grund av en erfarenhet vi fick strax efter professor Fischers undersökning av Dieter Hülsmann. Vi fördes in i ett vardagsrum utan att känna till att Gröning hade arbetat där. Professor Fischer satte sig trött i en av fåtöljerna som stod där. Nästan i samma ögonblick blev han spöklikt blek i ansiktet. Han flämtade efter luft, men behärskade sig snabbt. Sedan tittade han på oss och kisade med ögonen, som om en mystisk kraft just hade vidrört honom vars ursprung han inte kände till. Han berättade för oss att i samma ögonblick som han satte sig ned, hade han känt en stark smärta i området kring högra njuren och samtidigt hjärtklappning och andnöd. Hans högra njure hade tidigare varit inflammerad flera gånger. Den var det minst motståndskraftiga organet i hans kropp. Medan vi förundrades över det underliga fenomenet, kom Lanzenrath in i rummet och berättade att professorn satt i samma stol som Gröning hade behandlat de sjuka i.

Prof. dr. Fischers ovanligt framgångsrika botande med hjälp av fåtöljen som Gröning i Herford behandlade många sjuka i. När prof. dr. Fischer satte sig i fåtöljen, kände han att han greps av en gåtfull kraft och fick idén att använda de krafter som är verksamma i fåtöljen för att behandla en ung flicka som varit förlamad i åratal, vilket är höjdpunkten i dagens artikel.

Gröning hade alltid påstått att han kunde lämna kvar en särskild kraft i en stol. Hade kanske professorn känt något av det? "Absolut", svarade Fischer, i den något tryckande tystnad som hade uppstått på grund av situationen. Men han var redan upptagen av någon sorts plan. Han bad plötsligt Lanzenrath att följa med honom och gick ut i trädgården, i vilken de sjuka väntade desperat, precis som under vår första dag i Herford. Han letade efter någon som var förlamad och hittade en ung flicka som låg hjälplös med orörliga ben i en berså. Han bar med Lanzenraths hjälp in henne i vardagsrummet där hon placerades i den mystiska stolen. Sedan började han behandla henne på det vanliga psykoterapeutiska sättet. Han bestämde snabbt orsaken till hennes förlamning.

Flickan, Anni Schwedler, 21 år gammal, kom från Darmstadt och hade upplevt ett stort bombanfall över staden på hösten 1944. Anni hade begravts tillsammans med sin mamma och ungefär 20 andra personer i skyddsrummet till ett bryggeri. Alla de andra, inklusive hennes mamma, lyckades sedan ta sig ut genom utrymningsdörren, som man hade lyckats öppna tillräckligt för att en människa skulle kunna ta sig igenom den. På något sätt hade dock flickan fastnat i öppningen i väggen. Huset stod i lågor. Hennes hår hade redan börjat brinna. I sista ögonblicket lyckades räddningsmanskapet dra ut henne genom öppningen och släcka elden i hennes kläder med vatten. När hon beskrev händelsen, visade hennes skräckslagna min de känslor som hon måste ha upplevt då. En kort tid efter hennes räddning kände hon sig ostadig när hon gick. Ett par dagar senare började hon snubbla. Hennes gång blev alltmer ostadig, tills hon en dag var helt förlamad. Ingen medicinsk behandling hade varit framgångsrik. Och nu satt flickan i den märkliga stolen som hade försatt professor Fischer i en sådan chock.

När flickan hade avslutat sin berättelse hade professor Fischer redan nått fram till följande slutsats: Om Gröning hade lämnat kvar mystiska krafter som botade i stolen kunde dessa krafter fortfarande påverka de sjuka även i hans frånvaro! Han berättade helt kort om Gröning för flickan, och att denne hade hjälpt många förlamade människor i detta rum. Och han gjorde en sak till: han visade ett kort på Gröning för flickan. Sedan, fylld av en inre spänning, beordrade han plötsligt: "Res dig upp!" Han trodde att Gröning skulle ha handlat på det sättet. Plötsligt började hennes ansikte lysa och Anni reste sig nästan lite kaxigt upp från stolen och blev så överraskad och förvånad över att hon kunde stå att hon först knappt vågade ta ett steg. Professorn beordrade igen: "Gå nu!" Lanzenrath, som stod i närheten, var först tvungen att hålla flickan lätt i handen, men sedan gick hon sakta med försiktiga steg och glädjetårar i ögonen genom hela rummet fram till den stol där hennes mamma satt fullkomligt överväldigad. Men där kollapsade Anni Schwindler. Försöket fick göras om en andra gång. Den gången visade Fischer återigen Grönings bild och när han gjorde det såg han tecken på att blodcirkulationen i de fram tills dess förlamade benen blev starkare: en rödare hudfärg och värmeutveckling. Flickan reste sig igen. Professorn beordrade henne att stå upp och sätta sig igen ett par gånger. Hon ställde sig upp allt säkrare. Till slut kunde hon gå ut ur rummet och hela vägen över gården utanför till den närbelägna gatan. Därifrån blev hon skjutsad i bil till en släkting i Herford.

Vi hade alla observerat experimentet med andlös spänning. Samma kväll meddelade vi "Revue" att vi skulle bli tvungna att förlänga vår vistelse i norra Tyskland. Det fanns inte längre någon tvekan om att Gröning utgjorde ett fenomen som man måste bli klar över genom planerade kliniska tester. Vi ville försöka få kontakt med Gröning nästa dag i syfte att bana väg för honom hos läkarna på universitetskliniken i Heidelberg, så att han skulle kunna bevisa sin förmåga inför dem.

Händelseförloppet kring Bruno Gröning från mars 1949 och framöver

Förvirringen när det gäller dessa händelser är så stor att det bara med stor möda har gått att sammanställa följande lista för den utomstående observatören.

18 mars 1949:
Bruno Grönings stjärna går upp i Herford. Det påstådda eller faktiska botandet av ingenjör Hülsmanns son Dieter, som led av muskulär atrofi, blir känt för allmänheten. Nyheter om ytterligare botanden följer. Rykten och rapporter sprids med vindens hastighet. Många sjuka samlas framför familjen Hülsmanns hus på Wilhelmsplats nummer 7 i Herford där Gröning bor.

4 april 1949:
Grönings verksamhet som botare tar fart i Herford. En enorm anstormning. Gröning blir "mirakelbotaren i Herford". Han upphöjs till någon sorts "Messias", inte minst eftersom han själv anser att den effekt han har kommer från en gudomlig källa.

27 april 1949:
På grund av den stora massansamlingen av sjuka, ingriper myndigheterna, särskilt hälsovårdsmyndigheterna. Gröning och Hülsmann ombeds att träffa den hälsovårdsansvarige i Herford, överläkaren dr. Siebert. Siebert förklarar att han fram tills dess har tolererat Grönings verksamhet, men att han nu måste agera med tanke på det stora antalet sjuka och hans ansvar för det allmänna sjukvårdssystemet. Han försöker få information om Grönings person på ett ganska taktlöst och provokativt sätt. Gröning försvarar sin rätt till ett privatliv och erbjuder honom istället att övertyga sig om hans metoder och framgångar på arbetsplatsen. Siebert tackar nej och ursäktar sig med att han inte kan göra bort sig offentligt.

Under de följande dagarna:
Hülsmann, den hälsovårdsansvarige överläkaren dr. Siebert och Herfords kriminalinspektör Auer träffas tre gånger. Hülsmann insisterar – som en entusiastisk Gröning-anhängare kanske inte fullt så taktfullt – på att herrarna själva borde övertyga sig om Grönings framgångar. Siebert intar en negativ hållning. Auer uppträder objektivt.

30 april 1949:
Med tanke på den tilltagande tillströmningen av hjälpsökande människor och de allt större besvären med myndigheterna, håller Gröning en sorts presskonferens hemma hos Hülsmanns. Pressen har under tiden tagit över fallet Gröning, skapat sensation kring det och publicerat ett antal falska rapporter och förvanskningar av fakta. Herfords borgmästare Meister kommer till presskonferensen tillsammans med kriminalinspektör Kunst. Gröning korrigerar de falska rapporterna. Det uppstår dock aldrig någon verklig förståelse mellan de övriga närvarande och den något osäkre och blyge Gröning, som inte har någon erfarenhet av att handskas med läkare och journalister. Rädsla från myndigheternas sida för att den allmänna ordningen ska störas genom massansamlingen av de sjuka, brist på förtroende eller öppet avståndstagande från läkarnas sida, samt brist på objektivitet från pressens sida får överhanden.

3 maj 1949:
Borgmästare Meister besöker Gröning hos familjen Hülsmann. Han väljer personligen ut en kvinna med tecken på förlamning ur den väntande folkmassan och leder fram henne till Gröning. Gröning åstadkommer en uppenbar framgång och Meister ger sig av därifrån mycket imponerad.

Eftermiddagen den 3 maj:
Trots detta skickar borgmästaren ett förbud mot att bota till Gröning på eftermiddagen. Det innefattar en tid för överklagande på tre veckor. Relationen mellan myndigheterna, Gröning och den väntande folkmassan, i vilken många märkvärdiga tillfrisknanden har ägt rum under de föregående veckorna, blir allt mer tilltrasslad.

13 maj 1949:
Bara tio dagar efter förbudet, vilket ytligt stödjer sig på lagen om "utövande av alternativ medicin", uppenbarar sig en kommitté av läkare hos familjen Hülsmann. Den består av chefen för stadens sjukhus, dr. Wolf M., sjukhuschefen på sjukhuset i Bethel, dr. Schorsch, samt överläkaren i Bielefeld, dr. Rainer. Närvarande är också borgmästare Meister och kriminalinspektör Kunst. Herrarna Kunst och Wolf försöker förhålla sig objektiva. Dr. Rainer är helt avvisande. Han säger: "Mina herrar! Ni kommer inte att få se någonting här som inte redan är känt för läkarvetenskapen. Vi kan behandla den här typen av fall med samma framgång. När jag kommer hit, vill jag se mirakel!" Alliansen mellan de läkare som är motståndare till Gröning och myndigheternas hjälplöshet inför fenomenet Gröning och hans förmåga att påverka människomassorna, konsolideras. Gröning blir dock erbjuden att senast den 28 juni bevisa sin förmåga att bota på kliniskt kontrollerade fall på en valfri universitetsklinik i den brittiska zonen i Tyskland, på stadssjukhuset i Bielefeld eller Bethelkliniken, och efter överenskommelse med överläkarna.

Under de följande dagarna:
Trots den skriftliga och muntliga information om förbudet att bota som Gröning och hans assistenter ger, samt det meningslösa i att fortsätta vänta, stannar ändå de hjälpsökande kvar framför Hülsmanns hem. Tillfrisknanden sker också som är svåra att förklara – det är svårt att stoppa dem. De går bara att förklara genom någon form av långdistanseffekt från Gröning på de väntande.

20 maj 1949:
Gröning förklarar sig redo att bevisa sin förmåga att bota på stadssjukhuset i Bielefeld, men vänder tillbaka på färden till professor Wolf på grund av en instinktiv misstanke om en eventuell fälla från läkarnas sida. En herr Klemme, som Gröning har botat, spelar därvid en roll. Klemme föreslår Gröning att han skall ge upp kampen mot myndigheterna i Herford och istället förhandla med distriktschefen i Detmold, Drake, som han känner väl.

23 maj 1949:
Mötet med Drake kommer till stånd under olyckliga omständigheter. På herr Egon Arthur Schmids begäran – denne har dykt upp i kretsen kring Gröning och kallar sig för föreläsare – gör Gröning en så kallad "distansdiagnos" på Drakes hälsotillstånd kvällen före besöket hos Drake. Grönings distansdiagnoser är mycket speciella och kan inte tolkas så lätt med medicinsk terminologi (Revue kommer att ge detaljerade rapporter om dessa). Övertygad om Grönings förmåga, presenterar Schmidt distansdiagnosen för Drake. Denne upptäcker då att den innehåller några misstag. Chefen för allmänhälsan i Detmold, dr. Dyes, en definitiv motståndare till Gröning som deltar i mötet, får övertaget. Han säger ordagrant till Gröning att denne kan göra och bevisa vad han vill, men förbudet att bota kommer ändå inte att upphävas. (Dr. Dyes bekräftar påståendet för Revues medhjälpare dr. Fischer). Dr. Dyes ord får ett katastrofalt inflytande på den följande händelseutvecklingen. Grönings instinktiva misstro mot läkarkåren befästs slutgiltigt och omöjliggör nu ett förnuftigt möte mellan dem även ifrån hans sida. Dr. Dyes pekar inte ut de paragrafer för Gröning i lagen om 'utövande av alternativ medicin' som behandlar undantagsfall, och i vilka, oavsett resten av den lagstadgade texten, man preciserar när man kan ge tillstånd att bota i undantagsfall.

24 maj 1949:
Samtal mellan Gröning och stadssekreterare Wöhrmann, representanten för borgmästare Meister, som är på semester. Enligt ett uttalande av åtta vittnen var innebörden av det han förklarade följande: Om det så skulle finnas tusen människor som väntade på att bli botade framför huset på Wilhelmsplatz 7, så intresserade det inte honom. Att de sjuka botades var av sekundärt intresse. Han var bara intresserad av själens räddning och syndernas förlåtelse. Alla kroppsliga lidanden var små jämfört med själens sundhet. Eftersom Gröning inte svarade på frågan om han också kunde förlåta synder, var han missnöjd med samtalet med Gröning.

7 juni 1949:
Änu ett besök av läkarkommissionen hos Gröning, som den här gången också Wöhrmann och medicinalrådet dr. Siebert tillhör. Meningsmotsättning i fem timmar. Förbud mot all botande aktivitet hävdas. Förlängning av uppskovet för överklagande till och med 28 juli. Gröning får återigen erbjudandet att demonstrera sin läkekunskap på kliniker och sjukhusen. Men det blir inte av på grund av den djupt inrotade misstron hos Gröning. (Prof. dr. Fischer fastställer senare som representant för Revue att denna misstro inte var oberättigad).

18/19 juni 1949:
För att lugna ner de tusentals sjuka som väntar på Gröning vid Wilhelmsplatz ser Wöhrmann sig tvungen att tillfälligt lätta på förbudet att bota.

20 juni 1949:
Demonstration av dem som väntar på att bli botade framför rådhuset och Wöhrmanns lägenhet. Polisen är maktlös.

21 juni 1949:
Återigen lättas det på förbudet.

24 juni 1949:
Borgmästare Meister återvänder och bestyrker förbudet. Demonstrationer igen. Röran av omständigheter blir mer och mer hopplös.

25 juni 1949:
På inbjudan av affärsmannen Westphal från Hamburg, vars astma Gröning hade förbättrat, åkte Gröning till Hamburg. Han hoppades kunna fortsätta sin läkeaktivitet där. Men det visade sig vara omöjligt också i Hamburg.

29 juni 1949:
Gröning lämnar Hamburg med okänd destination. Han befinner sig i Hülsmanns och hans hustrus sällskap. Allmänheten och polisen förlorar spåret.

Bildtext:
Sjuka som behandlats av Gröning, vilka uppsöktes av dr. Fischer innan han träffade Gröning själv:

1. Herr Klüglich i Bielefeld, en njursjuk som levde i ständig rädsla för att bli opererad. I vårt reportage beskrivs det tillstånd han befann sig i när Revues representant professor Fischer träffade honom flera veckor efter Grönings behandling.
2. Den lilla dottern till familjen Mendt från Hamburg bevisade för professor Fischer att Gröning-effekten verkligen borde utnyttjas av medicinen. Gröning hade framgångsrikt påverkat hennes barnförlamning genom sin psykoterapi.
3. Fru Wehmeyer. När professor Fischer träffade henne och fick höra talas om hennes sjukhusvistelser, blev han mycket imponerad av Grönings effekt på distans, samt av hennes makes berättelse (se reportaget).
4. Fröken Schwerdt berättade för professor Fischer om sitt möte med Gröning, vilket beskrivs i reportaget, och om hur han återförenade henne med mannen hon älskade med hjälp av en stanniolpapperskula, samt hur han botade dem båda.
5. Fru W., som tagit över cykelaffären i Bielefeld efter sin make som dog 1946. Professor Fischer talade med läkaren som hade genomfört den långvariga och till synes hopplösa behandlingen.
6. Den förnuftige affärsmannen Kargesmeier i Bad Oeynhausen, som vare sig genom en operation eller på annat sätt kunde få hjälp att bli av med den olidliga smärtan som orsakades av hans trigeminusneuralgi. Efter Grönings behandling fann professor Fischer honom frisk.
7. Dr. Morters, som behandlade fru E. före Gröning, sitter vid hennes säng. Detta fall fick Revue att övertyga läkarna på en universitetsklinik om nödvändigheten av kliniska försök, vilket Revue kommer att berätta om i nästa nummer.

Natten då många botades

De många helandenas natt

Zeitungsblitz, sept. 1949: specialnummer om Grönings framgångar

På följande rader ämnar vi ge er en objektiv, faktabaserad rapport från vår särskilt utsända korrespondent, som i egenskap av pressrepresentant kunde följa Bruno Gröningi hälarna under de 15 timmar då flera hundra människor bevittnade hans botanden på Traberhof den 27 och 28 augusti.

De första botandena för dagen

Vår korrespondent berättar: Redan på morgonen fanns där många hjälpsökande – som vid middagstid ropade i korus på "vår Gröning" – och de hade turen att få höra honom hålla ett kort tal när han vände sig till dem som väntade. Men det är inte det jag vill berätta om, utan snarare om de oförglömliga timmarna utan motstycke sent på eftermiddagen och kvällen:

På något vis är luften särskilt spänningsladdad, och av någon anledning har många lidande eller nyfika samlats här utanför Traberhof och i trädgården just idag, på lördagen. Spänningen växer från timme till timme, efter att man har fått reda på att herr Gröning ikväll än en gång kommer att tala till dem som väntar här. Filminspelningsutrustning håller redan på att ställas i ordning på balkongen, terrassen och parkeringsplatsen, och allt fler människor skyndar till.

Under tiden gör jag förfrågningar om de allra senaste framgångarna med botande; jag anser att jag är skyldig mina läsare och kretsen runt Gröning att avlägga en saklig rapport som är fri från sensationslystnad.

Fru Würstl från Rosenheim, Münchnerstr. 42, berättar trovärdigt att hon fram till lunchdags idag inte kunde böja sig eller lyfta fötterna från golvet på grund av förlamning. Strålande av lycka gick hon efter Grönings tal för första gången utan hjälp av andra fram till sin man, och hon kan också böja sig lika lätt igen som vilken frisk person som helst.

Sedan reste sig, precis som herr Haas från München, en kvinna från Endorf ur sin rullstol och tog sina första, stapplande steg – vi hade bara sett henne ligga.

Jag slår mig ned vid bordet hos en bekant som är gift med filmskådespelerskan Karin Lembeck från München-Laim, en anslående brunett som är allmänt känd bland alla "stamgäster". Hon berättar att Gröning klockan tio på förmiddagen genom ett distanshelande via telefon botade henne från en förlamning av nerverna i vänstra armen som hade varat i flera månader. Från och med ankomsten till Traberhof, blev Grönings "strålkrets" plötsligt så kraftfullt verksam, att fru L. genomströmmades av varma och kalla frossbrytningar som fick henne att utbrista: "För Guds skull, vad är det som händer med min arm? Jag kan inte känna den längre!" Och med samma "förlorade" och förlamade arm som hon tidigare inte ens kunde lyfta upp till bordsskivans nivå, vidrör hon nu automatiskt sitt ansikte, och något ögonblick senare höjer hon armen fritt över sin stora sommarhatt. Sedan får hennes känslor utlopp i tårar av glädje och tacksamhet, i tårar av brist på ord. Först flera timmar senare får hon möjligheten att, medan hjärtat översvämmas av glädje och tacksamhet, skaka herr Grönings hand – men den store hjälparen stoppar henne ödmjukt och säger: "Jag förtjänar inte er tacksamhet, utan Skaparen ovan oss som i morse gav mig kraften att påbörja denna läkning när er man talade med mig på telefon. Gud har nu vid er ankomst hit fullföljt processen helt utan hjälp från mig! Er tro har hjälpt er, min kära fru."

Ännu en dam, fru Wagner från München-Laim, från samma distrikt som fru Lembeck, har i fyra års tid har lidit av en blodpropp i hjärnan, vilket har lett till en vänstersidig förlamning som har förbättrats något sedan dess – blir i trädgården ”fokuserad på distans” av Gröning som arbetar med henne från rummen ovanför. Vi följer noga utvecklingen, men med all uppståndelsen omkring henne lyckas damen inte uppnå den rätta koncentrationen. Av samma anledning ger inte heller ett senare försök på kvällen, då hon personligen möter mästaren, ett tillfredsställande resultat. Detta på grund av att bristen på inre beredskap och koncentration bara ett par timmar efter att distansbehandlingen hade genomförts, hade en hämmande inverkan.

Liksom i ytterligare två fall, får vi här ett slående bevis på att ett upprepat besök i herr Grönings privata rum – under antagandet att den telepatiska behandlingen inte har varit effektiv – bara utgör ett tecken på brist på förtroende för den store helaren.

Och sedan är det plötsligt dags. Många hundra personer står tätt sammanpackade. Klockan har blivit 19.30. Kvällens skuggor breder sakta ut sig. Hästarna har sedan länge försvunnit från paddockarna och solen förgyller våra magnifika berg. Spänningen stegras allt mer och blir till sist outhärdlig. Sedan kliver Gröning ut på balkongen ackompanjerad av glädjetjut, och ber om ett par minuters tålamod för att i tystnad kunna tona in på folkmassan som han ber att koncentrera sig samtidigt. Herr S., från hans grupp av assistenter, leder fram de sjuka inom synhåll och talar lugnt om för dem vad de bör göra: handflatorna uppåt på knäna, ingen fysisk kontakt med andra, inga tankar på sjukdomen – så lyder instruktionerna. Det är denna spänningsladdade, tysta förväntan, denna inre, andliga förberedelse inför det ögonblick när Grönings läkande kraft börjar verka, som medför de bästa förutsättningarna för att bli botad. Knappt en viskning hörs i folkmassan. Det går inte att beskriva situationen och stämningen, den uppeggade atmosfären fylld av gudstro, i vilken dessa stackars plågade människor med alla sina synliga och osynliga sjukdomar, och mer eller mindre starka i tron, väntar på det ögonblick när de ska bli botade.

Under tiden använder man femton minuter till att förbereda inspelningen av en dokumentärfilm – minuter som var och en känner att de bara kommer att få uppleva en gång i livet, och så uppfyllda av energifylld förväntan att man kan höra både sina egna och grannarnas hjärtslag. En av Grönings assistenter frågar under tiden var och en av dem som väntar var de kommer ifrån. Ortsnamn från alla delar av och zoner i Tyskland är representerade – från Allgäu och Schwaben, från Köln och Frankfurt, från södra och norra Bayern, från Bodensjön och Nordsjön – ja, till och med från Berlin, och sedan finns det naturligtvis många lokala ortsbor. En särskild glädje beredde det herr Gröning personligen, att en av de väntande som kom fram till honom var en gammal soldatkamrat som hade delat de hårda förhållandena i de ryska fånglägren i Karelen och Finland med honom. Folkmassan ombeds gång på gång att inte ställa några frågor till herr Gröning, utan istället helt och hållet fokusera på vad han kommer att säga.

Gröning talar till dem som väntar

Skymningen har nu kommit. Lyktor tänds på alla håll och filmutrustningen börjar komma på plats. Alla övriga ljud avtar och allas ögon riktas mot balkongen på vilken herr Gröning tillsammans med sin värd, några assistenter och botade kliver ut kl. 20.15. Därefter följer några minuters djup tystnad under vilka mänsklighetens store hjälpare knäpper sina händer och ser upp mot himlen. Sedan tar han kontakt med sina trogna hjälpsökande genom att se in i var och ens upphetsade ansikte.

Gröning börjar nu med enkla och väl valda ord uttrycka sin djupa tro med sin varma, sympatiska röst som förmår fängsla så många:

"Mina kära hjälpsökande! Idag liksom varje dag samlas människor här, fattiga och lidande människor som vill få tillbaka sin hälsa och som också kommer att få det. Men det finns också de som har kommit hit av ren nyfikenhet, personer som själva vet om att de är skeptiskt inställda. Jag känner det tydligt, och jag ber er att tränga undan dessa tankar och låta fakta övertyga er. Det handlar inte om underhållning eller billiga mirakeldemonstrationer här – stunden är alltför allvarlig för det och människornas lidande omkring mig alldeles för stort.

Jag har inte kallat hit någon; tvärtom, jag har bett dem vänta tills de kan få hjälp under ordnade förhållanden. Den som inte tror på mig behöver inte komma mer!

Jag vet att många av er är på väg att bli botade! Jag har för avsikt att stanna här i Bayern och ber er att ha tålamod tills jag får tillstånd att bota offentligt och Hälsocenter har upprättats. Men endast den som bär sin Gudstro med sig har rätt att bli botad. Tyvärr finns det många som har förlorat den för många år sedan eller som har missbrukat den.

Jag säger er: Den ende läkaren, människornas ende läkare, är och förblir vår Herre Gud! Endast Han kan hjälpa er. Men Han hjälper bara de troende som är villiga att frigöra sig från sin gamla sjukdom. Ni behöver inte tro på den lille Gröning, men ni måste ha förtroende för mig. Jag vill inte ha ert tack – det hör endast Gud till; jag gör bara min plikt!

Eftersom ni ännu inte vet om det, talar jag nu om för er att ni kan lämna rädslan och pengarna hemma, men att ni alltid måste ta med er sjukdomen och mycket tid – som jag sedan kan ta ifrån er. Ni måste alla vara humana mot varandra – inte hatfyllda, inte falska, aldrig behandla någon illa och aldrig vara avundsjuka. Den bästa och största gåvan i detta jordeliv är inte rikedom, inte pengar, utan hälsan som är värd mer än alla ägodelar på jorden. Ni har hört av mina assistenter vad ni bör göra för att uppnå största möjliga effekt. Jag vill inte bota inför allmänheten här! Jag måste först vara säker på att jag får hjälpa offentligt. Fram till dags dato har det dock alltid fungerat så att människor som befunnit sig i min närhet har fått tillbaka hälsan. De har inte behövt tala om sina sjukdomar – jag ser igenom dem och vet allt om dem!"

Herr Gröning ger nu ett par enkla exempel på kraften i sin utstrålning, vilken bekräftas genom tillrop, och fortsätter sedan: Var och en har nu fått vad han ville ha; men detta gäller bara den som känner sig förbunden med Herren Gud. Om allt går väl vill jag för att kunna hjälpa er alla starta flera Hälsocenter i nära samarbete med läkare, och med denna plats som huvudort. Till alla er som har kommit för era sjuka släktingars skull vill jag säga: "Jag är redan hos dem!" När ni återvänder hem kommer ni att märka att den sjuka personen inte längre är precis likadan som när ni lämnade denne!" Den osjälviske mannen får en lång applåd som tack för sina ord.

Två representanter för myndigheterna stödjer Gröning

Sedan kliver helt oväntat Münchens chefskonstapel Pitzer spontant fram ur den bakre delen av folkmassan: "Mina kära medborgare i Rosenheim! Jag talar till er idag av personlig erfarenhet. Jag kom i första hand hit som en sjuk person, men även som en bayersk myndighetsperson och observatör. Aldrig någonsin i hela mitt liv har jag fått en sådan fantastisk diagnos – inte ens av de allra mest berömda professorerna – som jag fick här på ett par sekunder av herr Gröning utan att han rörde vid mig ens. Jag tror fast på att jag är botad, och jag tar ansvar för det som sker här upp till de högsta instanserna i regeringen, oavsett om det passar herrarna – ni vet redan vilka jag syftar på – eller inte. Det viktiga är att de sjuka får hjälp. Jag stred i armén dag och natt under fyra år, och fick av den anledningen en svår sjukdom som jag redan har spenderat en halv förmögenhet på att förgäves försöka bota. Jag talar för min egen och för allas er räkning – och det ska höras överallt; jag måste hålla mig frisk för att kunna hjälpa alla goda människor. Jag tackar er, herr Gröning, för er hjälp. Må den gode Guden ge er kraft att hjälpa alla som kommer till er starka i tron och med öppna hjärtan.

Fortsätt att ha total tilltro till herr Grönings förmåga att bota. Och hjälp nu alla till att övervinna de sista svårigheterna. Mina vänner i statsparlamentet kommer att se till att herr Gröning en dag, kanske till och med redan snart, kommer att få tillåtelse att bota."

Därpå talade herr Hagen, representant för statsparlamentet: "Jag ville egentligen inte säga något, för jag var mycket skeptisk mot herr Gröning och ville personligen övertyga mig om det som händer här. Men idag har jag upplevt sådant som är så djupt gripande att jag inte ens kan klä det i ord. Detta är allt jag kan säga. Jag ber er att ni tror på herr Grönings kallelse!" En stormande applåd bryter loss i den upphetsade folkmassan.

---

De nattliga botandena på Trabehof

Nu vände sig Gröning från balkongen till några personer med svåra och beklagansvärda fall av förlamning.

Fru Monika Baumgärtner från Bad Aibling har väntat på Traberhof i flera dagar. För tre år sedan föll hon ned från Watzmann och skadade ryggraden, vilket ledde till total förlamning av nedre delen av kroppen. Nu kämpar hon sig under stark ansträngning medan hon svettas ymnigt, fram till att kunna stå igen för första gången på åratal – om än bara för en kort stund. Sedan ber Gröning andra sjuka med lama och stela lemmar att röra på dem eller böja dem. Det är bara med stor svårighet jag lyckas tränga mig fram till den beklagansvärde, invalidiserade herr Georg Aigner från Rosenheim-Thrallerbräu, som strålande av lycka om och om igen visar hur han nu kan böja sina förstörda leder och stolt lyfter upp sin vänstra fot på sitt högra knä och vice versa. Detta fall sätter all skepsis i gungning och alla närvarande får möjlighet att övertyga sig själva. Slutligen blir en bagare från Bad Aibling på bara ett par minuter av med en nervös chockreaktion som han lidit av i åratal. Endast ett par små kvardröjande tecken på den märks, och Gröning lovar att befria honom från dessa inom ett par veckor.

Nu talar Gröning återigen till den förundrade folkmassan: "Om en förbättring har skett med era bekanta eller släktingar där hemma, ber jag att ni informerar mig om det så snart som möjligt med datumet för förbättringen, så att jag vet hur många som har blivit botade här idag. Jag önskar er alla en riktigt god natt och ett fullständigt tillfrisknande i Guds namn."

Sedan gick den store botaren in i huset igen med sina assistenter, och fortsatte där oavbrutet att bevisa sin förmåga att framgångsrikt bota människor, som från den tidiga morgonen till sena natten strömmade till, ditförda av sina läkare och pressen.

Fram tills dess hade jag bara uppehållit mig bland de sjuka för att få så god kontakt med dem som möjligt, men nu kunde jag vara närvarande vid behandlingen av de svåraste fallen efter en inbjudan av familjen Hawart. Jag klev in i den privata delen av huset genom den långa kön som bildats av dem som väntade i hallen. Trots all objektivitet kunde jag redan när jag klev in inte undgå att känna en viss kraftutstrålning. Sedan kom herr Gröning fram till mig och skakade kraftfullt hand med mig. För ett ögonblick kändes det som om hans starka, men enormt vänliga blick, såg rakt igenom mig. Hans första ord till mig vittnade om den stora besvikelse som pressen redan hade orsakat honom.

Vid ett par intressanta behandlingar av barnförlamning som är synbart framgångsrika, skapas en cirkel av intresserade i den exotiskt möblerade vinterträdgården. Under ljuskäglorna från fyra spotlights samlas 24 personer, bland dem den läkare som behandlar patienterna, dr. Meyer från sjukhuset för invalider i Bad Tölz, liksom en kvinnlig läkare, en läkarstudent, samt de förlamades ledsagare. Regnet trummar rytmiskt mot glastaket och tre filmtekniker fokuserar kameralinsen på patienterna. Varje enskilt fall filmas före, under och efter behandlingen för en dokumentärfilm som skall visas för allmänheten. Som alltid förbereder sig herr Gröning för behandlingen i rummet intill. Hans assistent, herr Schmidt, dyker upp och ber de närvarande att koncentrera sig på de kommande försöken att bota. Sedan gör han ett häpnadsväckande tillkännagivande, troligen beordrat av Gröning: bland de väntande finns en herre som bör ändra sin obefogade skeptiska inställning eller lämna rummet – så att inte den psykiska förbindelsen med de hjälpsökande bryts. Ingen lämnar dock rummet.

Därefter dyker Gröning upp i dörren och ber de närvarande att endast koncentrera sig på vad som sker i deras kropp. Gröning kliver in i cirkeln och arbetar intensivt med fru Baumgärtner från Bad Aibling, som blir presenterad för honom personligen häruppe. En förväntansfull tystnad råder. Olika delar av filmutrustningen börjar brumma omväxlande. Plötsligt vänder Gröning sig om och frågar patienten ifråga: "Och vad känner ni nu?" De vanliga svaren brukar vara att det pirrar i fötterna, det drar i vaderna, eller att en stickande smärta känns i området kring blåsan eller njurarna, att det knorrar häftigt från tarmarna, trycker över diafragman och magen – eller att häftiga skakningar uppstår i hela kroppen som alla kan se. Reaktionen på behandlingen visar sig på detta eller på liknande sätt hos nästan alla patienter. Nu fixerar mästaren med en centimeters noggrannhet blicken på exakt det ställe varifrån förlamningen kommer. Han ber fru B. ta tre djupa andetag. Sedan ropar patienten plötsligt: "Klart!". Bortvänd från patienten så att hon inte kan se honom, förklarar Gröning med ett detaljerat fingerspråk för läkarna hur man kan skära av en särskild nerv och sedan sy ihop den igen utan operation – medan patienten känner smärta som under en sådan operation. Allt eftersom behandlingen fortskrider, börjar patienten känna sig "lätt", hon känner knappt sin kropp längre och visar sig allt mer euforisk. Hon lyfter osäkert sin arm, stödjer sig på stolskarmarna och gör ett andra försök att stå: "Hon kommer snart att gå igen!" är Grönings "diagnos".

Behandling av svåra fall

Evelyn Gschwind från München, flicka på 8 år som varit nästan helt blind i flera år, och med en hornhinna som var allvarligt skadad, har genomgått fem operationer. Efter flera behandlingar under samma dag, kan hon nu se mer utan glasögon än vad hon någonsin har kunnat se – t.ex. tåget som kör förbi på 500 meters avstånd. Gröning får lilla Evelyn att bli av med suddigheten framför vänstra ögat genom att placera hennes vänstra hand över ögonhålan och sedan ta bort den igen när han säger till. Efter detta kan hon mycket lättad beskriva varenda detalj i rummet.

Nu låter Gröning tre herrar bland ledsagarna till patienterna komma fram och kliva ut på balkongen, eftersom de distraherar sina skyddslingar. Sedan delar han ut små kulor av stanniolpapper som han själv har rullat från tomma cigarettpaket, och som uppenbarligen bär på någon sorts magnetisk kraft. De är så eftertraktade att de redan säljs på svarta börsen i München – naturligtvis förfalskade. Dessa "kraftbärare" antas skapa kontakt mellan patienten och Gröning över rumsliga avstånd och underlätta den nödvändiga koncentrationen vid distansbehandlingar.

Dagen börjar nu gry, men mästaren visar fortfarande inga tecken på trötthet. Uppenbarligen överför han sin uthållighet på besökarna, för inte heller någon av dem verkar vilja lämna "mirakelplatsen". Begreppet "sömn" är ett främmande ord för Gröning. En snabb rörelse med handen från pannan upp över hans markanta skalle till bakhuvudet, skingrar alla tecken på trötthet. Cigaretterna glöder dock oavbrutet i hans hand och hans näringsintag består bara av små portioner.

Sedan skickas den ständigt efterfrågade mannen till bakgården där ett särskilt svårt fall vilar, den 35 årige herr Fischhaber från Bad Tölz som redan har väntat på honom i flera dagar som sitt sista hopp. Genom en släd- och motorcykelolycka blev herr Fischhaber partiellt förlamad i delar av kroppen och har sedan i maj 1949 hela tiden försämrats. Tre medicinska diagnoser har ställts av kända professorer i München och varierar mellan bensinförgiftning, en skada på ryggraden, tumörer på nervbanorna, och – det senaste fyndet som gjorts av den läkare som idag har tagit honom med till Gröning – en skada på lillhjärnan. För två månader sedan sökte herr Fischhaber upp Gröning i Herford och blev lovad att han skulle bli botad. Men medan hans njurproblem, som hade orsakats av många års medicinintag, försvann fullständigt efter besöket i Herford, förbättrades han inte vad gäller de övriga sjukdomssymptomen. Gröning har redan förberett sig för denna morgonkonsultation kvällen innan via en distansbehandling, och vid tidpunkten ifråga kände herr Fischhaber ett intensivt pirrande i sin vänstra hand, liksom en känsla av träningsvärk i den vänstra vaden och i främre delen av foten.

Herr Gröning anger en helt klart sensationell "klärvoajant" förklaring till varför herr Fischaber inte blev botad eller förbättrades förra gången, och säger: "Var på er vakt mot ett gift par som ni är god vän med, för de är inte vänligt inställda till er. Kvinnan har svart hår, mannen mörkblont med bena och han är ungefär 170 cm lång. Den här mannen – om ni vill veta exakt – klev in i ert hem två dagar efter att ni hade återvänt hem härifrån, och det var klockan sex på kvällen. Ni kommer att veta vem han är genom att han innan han stänger dörren efter sig, alltid torkar sig om näsan med en näsduk. Denna man förhindrar till dags dato ert botande genom mig, för han har redan talat nedsättande om det för allmänheten. Denna person står mellan er och mig och bryter den nödvändiga kontakten. Undvik denne man och ni kommer snart att vara frisk."

Botarens sista ord, vilka han gav mig med på vägen hem, pekade fram emot hans framtida arbete och var: "Jag skulle vilja bota mina patienter på ett par minuter med följande ord: GODDAG! NI VAR SJUKA! ADJÖ!"

A. Stecher

Redaktörens kommentar

Detta är vår korrespondents rapport och vi trycker den utan några kommentarer. Våra läsare kan nu bilda sig en egen uppfattning baserad på denna faktafyllda beskrivning av herr Grönings "läkekonst", och om huruvida det är nödvändigt att statsmakten omedelbart ger honom tillstånd att arbeta som "naturmedicinare" till förmån för många sjuka och skadade.

Eftersom Gröning för närvarande planerar att stanna på Traberhof utanför Rosenheim, kommer vi att erbjuda fler extranummer vid lämpligt tillfälle.

Vi kan inte vidarebefordra brev eller på annat sätt hjälpa till att kontakta herr Gröning. Självklart kan alla som är intresserade skicka brev (utan fotografier) eller andra meddelanden till hans adress: Herr Bruno Gröning, Rosenheim-Land, Traberhof. Adresserna som cirkulerar på svarta börsen är falska. Herr Gröning ber att ni avstår från personliga besök tills han har fått sitt officiella tillstånd.

Bruno Gröning - Hans ord förvisar sjukdomarna

Das Neue Blatt, den 9.5.1957

Reportage av dr. Horst Mann

Detta måste sägas redan från början och stå fullständigt klart: Det handlar här inte om personen Bruno Gröning. Tidskriften "Das Neue Blatt" vill inte sälla sig till kören av dem som översvallande hyllar honom som en helare eller anklagar honom för att vara en kvacksalvare. Vår målsättning var: att undersöka Bruno Grönings botanden – kritiskt och omutligt – för att slutligen komma fram till sanningen. För alla lidande människor har rätt till denna sanning.

Das Neue Blatt öppnar följaktligen upp för ett spännande kapitel i vår omedelbara samtid. Detta är fakta:

1. I mer än 10 år har Bruno Gröning åstadkommit bevisbara botanden. Antalet kan inte uppskattas. Det har förekommit tusentals.
2. Denne man har åtalats många gånger på grund av sina metoder att bota. Man har varit tvungen att frikänna honom. Med tillförsikt inväntar han nu en ny och mycket kontroversiell rättegång.
3. Det finns Gröning-föreningar över hela Tyskland. Medlemmarna har full respekt för denne man, som inte bara har botat dem utan också stöttat dem själsligt.

Das Neue Blatt talade med dessa människor. Kritiskt undersökte vi de terapeutiska resultaten. Vi frågade fysiker och vetenskapsmän och vi talade med Bruno Gröning själv. Öppenhjärtigt visade han oss material som inte har varit tillgängligt för någon förut.

Det följande skedde den 27 november 1953 i den lilla byn Ostenfeld, 14 kilometer öster om Husum: Luften i rummet på byns värdshus var laddad med spänning. Den höll ett fast grepp om människorna som satt där tätt sammanpackade i bänkarna. Det kan ha funnits ungefär hundra eller hundrafemtio personer där.

De hade kommit från Ostenfeld och från grannbyarna mellan Rendsburg, Schleswig, Husum och Kappeln. Ryktet hade spridit sig snabbt: Bruno Gröning var där! Det sades att han återigen botade sjuka människor. Kanske skulle han kunna hjälpa även mig, eller fadern med gikt, eller kanske barnet som var så klent att doktorn bara avfärdade det med en axelryckning? Det kan ha varit vad människorna som hade samlats där den kvällen tänkte.

Det svaga ljuset som spreds genom rummet hade svårt att lysa upp det. Det föll på ansikten fulla av förväntan och tilltro. Men det reflekterades också i ögonen på de skeptiska och nyfikna. De förväntade sig inte något särskilt. De ville bara vara där för att kunna delta i samtalen under de långa vinterkvällarna året därpå. Det hände så lite i dessa byar. Samtalen handlade alltid om detsamma: vädret, skörden, boskapen och – sjukdom. Ja, alla kunde så småningom bli sjuka – kanske Bruno Gröning kunde visa på en utväg...

Sorlet av röster steg mot taket i det överfulla rummet och skingrade slöjor av rök. En del höll sina händer knäppta som om de bad. Andra drog några skämt för att lätta på trycket från den inre spänningen. Somliga tog hand om sina sjuka släktingar.

Bara på den sista raden var det tyst. Där fanns en riktigt sjuk person som hade burits in. Smärtorna plågade honom så svårt att han inte ens kunde sitta. Man hade lagt ut filtar på golvet åt honom och gjort en bädd av dem. Människorna kände honom. Det var bonden Thies Paasch från Norby. De kände också till hans grymma öde, smärtorna som höll honom fången och ibland tvingade honom att ligga till sängs i veckor.

Plötsligt upphörde sorlet. Bruno Gröning kom in i rummet. Han verkade liten med sin längd på strax under 170 cm, nästan bräcklig, där han gick mot ett lågt podium med snabba steg. Hans kläder var likadana som på fotografierna. Han hade ett anmärkningsvärt stort huvud, en kalufs av brunt lockigt hår och stora lysande ögon som brann i hans magra bleka ansikte.

Och sedan blev allt annorlunda än de som hade kommit dit av nyfikenhet eller sensationslystnad hade förväntat sig. "Mina kära vänner", sa Bruno Gröning till åhörarna. Rösten var mjuk och melodisk utan någon dramatik eller överdriven känslosamhet. Den talade inte om de botanden eller mirakler som han hade åstadkommit. Rösten lovordade eller prisade honom inte heller som en återuppstånden Messias som hade kommit för att rädda människorna. Han talade om tron och dess kraft. Han talade med enkla ord som alla förstod och kunde ta in och införliva i sig. Han använde bildspråk och gjorde liknelser, men målade inte upp något i grälla färger eller gjorde något stort av det.

Han måste ha talat i nästan en timme. Ingen såg på klockan eller kände sig oengagerad. Sedan vände han sig individuellt till var och en av åhörarna. "Kände du något?" frågade han. Svaren kom tyst, tveksamt eller med glädje och jakande. Några höll krampaktigt kulor av aluminiumfolie i sina händer. Kulorna hade delats ut tidigare och folk rapporterade om en egendomlig känsla av värme. Andra talade om skakningar eller om smärtsamma ryckningar. En del bara skakade nekande på sina huvuden.

Några ville berätta sin sjukdomshistoria. Men mannen i mörk silkesskjorta och slips var inte alltid en uppmärksam lyssnare. Ibland avbröt han dem, nästan bryskt: "Jag behandlar inte sjukdomar! Sjukdom är oordning! Återställ ordningen i er själva och i er relation till Gud så kommer tillfrisknandet inte att utebli. Låt oss bara tala om det goda. Känn att ni mår bra här i vår krets!"

Bruno Gröning gick från bord till bord, från stol till stol. Sedan vände han sig bort. Ett rop från den sista raden stoppade honom. "Herr Gröning, ni har glömt någon." Det var borgmästaren och distriktsadministratören i Owschlag som hade rest sig upp och nu stod och pekade på Thies Paasch som låg på golvet bakom honom.

Gröning gick fram till den sjuke mannen, böjde sig ned och frågade honom samma fråga som han hade ställt till de övriga åhörarna: "Kände ni något under sammankomsten?" Mannen som smärtorna hade tvingat ned på golvet nickade. "Ja", sade han sedan. "Plötsligt kände jag mig väldigt varm. Bara mitt vänstra ben var fortfarande iskallt till hälften. Och efter det pirrade det i min högra hand." Gröning nickade. Inget mer. Ingen gest, ingen tröst, inget råd. Med snabba steg gick han genom rummet.

Då ropade någon bland åhörarna: "Vi tackar herr Gröning genom att resa oss från våra stolar!" Stolsben skrapade mot golvet och bord flyttades. Och sedan skedde det otroliga: Thies Paasch reste sig. Han reste sig som alla de andra friska personerna. Plötsligt var hans ansikte som befriat. Han vägrade att ta emot hjälp av sina grannar genom att göra en avvisande gest med båda händerna. Han ville klara det själv. Och det gjorde han, utan svårighet, utan ansträngning – eller smärta.

Han stod där upprätt och såg skrattande, nästan triumferande på de bekymrade människorna runt omkring honom. Sedan gick han mot baren med stadiga steg. "En konjak, värdshusvärd", beställde han. Han nästan skrek det med en röst som var fylld av chock, hopp och jubel: "En konjak, värdshusvärd!"

Norby, 18 april 1957

Framför mig ligger en mapp full av tackbrev till Bruno Gröning. Den innehåller 58 medicinska rapporter från människor som alla ser honom som den som botat dem och räddat dem från allvarliga sjukdomar. De kommer från några små kommuner, från Ostenfeld och de omgivande byarna. Rapporterna omfattar en period från vintern 1953 till våren 1954. De har skrivits av bönder, hemmafruar, chaufförer, murare och andra hantverkare. De berättar också om underbara botanden av barn.

Mitt intellekt vill inte tro på vad mina ögon läser. Det är helt enkelt otroligt. Människorna räknar upp sina sjukdomar. Det är hjärt- och kärlsjukdomar, reumatism, åderbråck, bensår, huvudvärk, hudutslag, trombos, höftledsinflammationer, fetma, förlamningar, förhårdnader, diskbråck, gallbesvär och tuberkulos. En lista på hemska sjukdomar som alla har blivit botade av Bruno Gröning.

Jag tvekar. Mina ögon faller på namnet Thies Paasch, mannen som för nästan tre år sedan efter en sammankomst med Bruno Gröning plötsligt reste sig upp och kände sig botad. Jag läser: "Sedan 1944, alltså i hela tio år, hade jag lidit av hemska smärtor från neuralgi och reumatism som hade uppkommit under kriget i Ostpreussen. Jag hade vänt mig till flera läkare och naturläkare, och även genomfört huskurer med örtteer, men allt var bara för att ge lindring, inte bot. Förra hösten blev smärtorna så svåra att jag inte längre kunde röra mig. Doktorn diagnostiserade skador på diskarna och en inflammation i ischiasnerven. När jag sedan hade legat i fyra veckor utan att känna någon förbättring, bestämde jag mig för att åka till Ostenfeld där Bruno Gröning befann sig vid den tidpunkten. Jag låg på golvet i två timmar, för jag kunde varken gå eller stå. När Bruno Gröning kom in i rummet, kände jag lindring på en gång. Och när Bruno Gröning avslutade sitt tal inför folksamlingen på cirka 200 personer, kunde också jag resa mig upp själv och lämnade rummet utan käpp. Mirakulöst nog är jag nu kärnfrisk och kan arbeta igen. Mitt uppriktiga tack till Bruno Gröning som jag har fått tillbaka min fullständiga hälsa igenom. Thies Paasch, Norby"

Hur hade det gått för denne man? Hade denna spontana läkning verkligen visat sig vara bestående? Var det ett mirakulöst botande, eller försvann smärtorna endast i det ögonblick då tron var förhöjd av Bruno Gröning, för att sedan komma tillbaka igen och kanske ännu mer intensivt?

Några timmar senare sitter jag ansikte mot ansikte med honom i vardagsrummet på hans bondgård i Norby. En fräsch, uppsluppen man som lika gärna kunde vara 40 som 50 år. Han har just återvänt från Husum med tåg och cykel, där han har besökt en körskola.

Han berättar öppet. Det första han säger besparar mig frågan om ifall hans tillfrisknande har bestått. "Från djupet av mitt hjärta är jag tacksam gentemot herr Gröning. Det är tack vare honom som jag kan sköta mitt arbete igen och är frisk."

Thies Paasch har all anledning att känna så. När han sedan än en gång återgav hur länge han hade lidit, insåg jag hur allvarlig hans sjukdom hade varit. Han hade försökt allt sedan den första kollapsen under kriget. Men reumatismen hade bara blivit värre. Ryggraden kröktes. Läkarna kunde bara lindra genom att ge injektioner.

"Jag såg inte längre någon utväg då", anmärkte Thies Paasch. "Jag hade drabbats av för många motgångar. När jag sedan hörde namnet Bruno Gröning nämnas både visste och kände jag: Bara han kan rädda mig! Detta trodde jag på när man bar ut mig till bilen för att resa till Ostenfeld och jag höll tillbaka smärtan."

"Har ni varit hos doktorn sedan dess?" frågade jag den solbrände bonden, som energiskt sköter sitt säkerligen inte så lätta arbete igen. Thies Paasch började skratta. "Varför skulle jag gå dit?" var hans motfråga. "Jag känner mig ju frisk, helt frisk!"

Icke desto mindre frågade jag senare en läkare som hade behandlat honom med injektioner under en längre tid. "Det är riktigt", sade han. "Herr Paasch har varit sjuk. Bland annat hade han neuralgi. För att bli botad behövde han en kraftfull impuls. Den har han kanske fått av herr Gröning."

Min nyfikenhet var väckt. Var detta ett undantag, en enda succé? Jag besökte fler patienter – och upplevde nya överraskningar. Detta skall jag rapportera om nästa vecka.