Karriär och avgörande skeden i livet

Förberedelser inför hans senare verksamhet

Påtvingade och avbrutna lärlingsår

Efter att ha gått i folkskolan upp till femte klass, påbörjade Bruno Gröning en lärlingsutbildning inom handeln. Två och ett halvt år senare var han emellertid tvungen att ge upp den efter påtryckningar från sin far. Denne var förman inom byggsektorn och ville att hans son också skulle lära sig ett yrke inom samma område. Han lät sin son studera till inredningssnickare, men inte heller detta visade sig möjligt att fullfölja. Affärskaoset efter kriget förhindrade det. Tre månader innan lärlingsperioden skulle avslutas, måste firman där han gick i lära stängas på grund av brist på beställningar. Under tiden som följde levde han på att utföra ett flertal vitt skilda arbeten. Egon Arthur Schmidt skriver om denna period:

"Han var framgångsrik i varje arbete som han gav sig in på"

"Många av hans arbetskamrater berättade för mig om ett anmärkningsvärt särdrag – att han var framgångsrik i varje arbete som han gav sig in på vare sig det gällde att reparera en klocka, en radio eller att arbeta som låssmed. Tekniska saker passade honom utmärkt. Han drog sig heller aldrig för att utföra de grövsta och mest fysiskt krävande arbeten. Som hamnarbetare ansträngde han sig precis lika hårt som sina arbetskompisar. Han gjorde ingen hemlighet av att detta ingick i den väg som skulle leda honom genom det allra djupaste för att han skulle nå det allra högsta. Ett gammalt kinesiskt ordspråk lyder: 'Den som aldrig har gått genom ett träsk kan aldrig bli ett helgon.' Det finns gott om rapporter från hans tidigare arbetskamrater, och en av dem nådde mig nyligen. I den säger författaren efter att ha arbetat tillsammans med Bruno Gröning i ett år, enkelt, reservationslöst och rakt på sak, att han var den bäste och hederligaste kamrat man kan tänka sig, och att han håller hans minne kärt."

Äktenskap och familjetragedier

Han gifte sig vid tjugoett års ålder. Men hans fru hade ingen förståelse för honom. Hon ville begränsa honom till rollen av en respektabel familjefar och avfärdade botandena som "excentriska". Båda sönerna, Harald och Günter, som föddes 1931 respektive 1939, dog vid nio års ålder. Trots att en stor mängd människor redan hade blivit botade genom Bruno Gröning, trodde inte Gertrud Gröning på att hennes man hade dessa krafter. Hon anförtrodde inte barnen till honom utan överlämnade dem hellre till doktorerna. Men skolmedicinen var oförmögen att hjälpa dem. Båda pojkarna dog på sjukhus, Harald 1940 i Danzig och Günter 1949 i Dillenburg. För Bruno Gröning var det hårda slag av ödet. Åratal senare kunde tårarna fortfarande rinna på honom när han talade om sina söner.

Tiden mellan de två världskrigen utgjorde således en förberedelse inför hans senare arbete. Han var tvungen att göra många sådana bittra erfarenheter för att kunna förstå människors behov i livets alla situationer och ha medkänsla med dem i deras svårigheter.

Hjälp istället för att skjuta – vid fronten och i krigsfångenskap

Under andra världskriget blev han inkallad till armén 1943. Där uppstod konflikter med hans överordnade. Eftersom han vägrade att skjuta på människor hotades han med krigsrätt. Till slut hamnade han ändå vid fronten. Han skadades, blev rysk krigsfånge och kom till Västtyskland i slutet av 1945 som flykting.

Bruno Grönings förhållningssätt under kriget kännetecknades av hans önskan att hjälpa. Även vid fronten tog han till vara varje möjlighet att hjälpa sina kamrater eller civilbefolkningen.

I en rysk by lyckades han ordna så att alla invånarna som var döende av svält fick tillgång till arméns matreserver. Som fånge kämpade han för bättre kläder, bättre mat och bättre boende för sina medfångar. Ett stort antal män som led av vattusot på grund av svälten fick tillbaka sin hälsa tack vare honom. Under krigets fasor dödade han inte någon, utan hjälpte istället oräkneliga människor.

Separation och ett engagemang för alla människor

I december 1945 släpptes han ur fångenskapen och byggde upp ett nytt liv i Dillenburg i Hessen, dit han tog sin familj. Men efter att också hans andra son hade dött och hans fru försökte förbjuda honom all hjälpverksamhet, separerade han ifrån henne. Han kände att det var hans skyldighet att låta de läkande krafter som han förfogade över nå ut till alla människor. Han sade: "Jag tillhör ingen enskild människa, jag tillhör mänskligheten."

I början av 1949 ledde hans väg honom till Ruhrområdet. På grund av rapporterna från några botade började ett allt större antal människor bli medvetna om Bruno Gröning. Han flyttade från hus till hus, alltid dit där han behövdes och där de sjuka bad honom om hjälp. Han verkade på det sättet i små grupper tills han accepterade en inbjudan i mars 1949 från en ingenjör i Herford om att besöka hans son.