På Traberhof – en massanstormning av människor i Rosenheim

Upp till 30 000 hjälpsökande samlas dagligen inför Gröning i september 1949

Efter att undersökningen i Heidelberg, reste Bruno Gröning i augusti 1949 till södra Tyskland. Han ville komma bort ifrån den uppståndelse som hade skapats kring hans person, och drog sig tillbaka till en privat egendom i närheten av Rosenheim. Till en början lyckades han hålla sin vistelseort hemlig. Men så fort de första tidningsartiklarna som rapporterade om hans ankomst till Bayern hade nått ut, började en massanstormning av människor som anlände dit.

Upp till 30 000 människor strömmade dagligen till Traberhof i Rosenheim. Pressen, radion och de veckobaserade nyhetsprogrammen rapporterade om händelserna. Till och med en biofilm som kallades "Gröning" spelades in, i vilken man dokumenterade händelserna omkring honom.

Bibliska scener

Tidningen Zeitungsblitz skrev den andra veckan i september i ett specialnummer: "Under tiden hade över tio tusen människor samlats, som alla väntade i den outhärdliga hettan på att Gröning skulle komma ut på balkongen, tala till folkmassan och utstråla sin helande energi. Människorna stod tätt sammanpackade för att kunna dra full nytta av av hans "botande strålar". Effekten började snart märkas på de allra sjukaste i sina rullstolar, eller på dem som stod för sig själva i utkanten. Halvblinda människor började se igen, människor som varit handikappade reste sig på nytt, förlamade kunde återigen röra på sina stela lemmar. Hundratals rapporterade om ökad smärta på platsen för åkomman, om en dragande, huggande känsla, om ett pirrande, en känsla av obeskrivlig lätthet eller om en huvudvärk som plötsligt försvann."

Inte bara på Traberhof utspelade sig bibliska scener. Varhelst Gröning visade sig omringades han omedelbart av en stor mängd sjuka människor. Anita Höhne beskriver händelserna kring Gröning i sin bok Geistheiler heute: "Så fort Gröning meddelade att han var på väg någonstans började vallfärderna dit. De scener journalisten Rudolf Spitz iakttog vid Bruno Grönings besök i München i september 1949 var typiska:

'Klockan 19.00 stod tusentals personer på Sonnenstrasse. Klockan 22.30 var de fortfarande där. Jag hade upplevt en hel del under fem års krig, men aldrig något så omskakande som under de fyra timmar jag satt framför Bruno Gröning och upplevde en ohygglig parad av elände och lidande. Epileptiker, blinda och handikappade på kryckor pressade sig fram emot honom. Mödrar höll upp sina lama barn emot honom. Där fanns medvetslösa människor. Det hördes skrik och desperata rop på hjälp, böner, önskningar och djupa suckar.'"

Regeringsrepresentanter erkänner att de är välvilligt inställda

Anita Höhne citerar jounalisten Rudolf Spitz vidare: "De sjuka på sina bårar, de förlamade, ja hela den stora folksamlingen, observerades av ytterligare en journalist från München: Dr. Kurt Trampler som också befann sig på Traberhof i Rosenheim där Bruno Gröning bodde. Trampler hade kommit dit som korrespondent för den veckobaserade tidningen Münchner Allgemeine – och han var en sansad journalist som bara skrev ned det han själv såg eller hörde: "Vi hör en röst från balkongen – inte Grönings – och vi skyndar fram till fönstret. Chefen för Münchens poliskår, Pitzer, talar till de församlade. Han berättar att hans ischias som plågat honom i många år har förbättrats i Grönings närhet. Pitzer är definitivt inte den sortens människa som lätt blir uppfylld av hyperkänsliga fantasier, men han kan vittna om det han har observerat i sin kropp. Nu ger han öppet Bruno Gröning sitt erkännande, vilket följs av att parlamentsledamoten för CSU – Hagen – gör ett liknande uttalande."

De bayerska myndigheterna var också positivt inställda till Bruno Gröning. Dagstidningenen Münchner Merkur skrev den 7 september 1949 en artikel med titeln: "Välvillig inställning till Gröning": Ministerpresident dr. Ehard meddelade under en presskonferens på måndagen att en så exceptionell tilldragelse som Bruno Grönings verksamhet inte borde stoppas på grund av lagtekniska problem. Enligt hans uppfattning skulle det inte stöta på några större svårigheter för Gröning att få tillstånd att bota i Bayern.

Det bayerska inrikesministeriet meddelade vid tidpunkten för pressläggningen: Den inledande undersökningen av Grönings verksamhet som botare har lett fram till slutsatsen att hans arbete kan betraktas som en fri kärlekshandling och som sådant inte kräver något tillstånd enligt lagen som reglerar utövande av alternativ medicin."

Från att skada hans rykte till medicinsk dokumentation av botandena

På Traberhof förekom det en hel del aktivitet kring Gröning. Många affärsmän ville tjäna pengar på honom och hans förmåga. De skadade hans rykte och ställning, vilket medförde att myndigheterna tog avstånd från honom. När förutsättningarna blev ohållbara, drog sig Gröning undan till de bayerska bergen. Han ville undersöka några erbjudanden om att bygga hälsocenter. Hans mål var att skapa anläggningar där hjälpsökande kunde botas under ordnade former. Läkare skulle genomföra för- och efterundersökningar på samma sätt som i Heidelberg och dokumentera de botanden som skedde.

"Fenomenet Gröning" och vetenskapen

Medicinisk granskning i Heidelberg med löfte om skriftligt utlåtande

Under tiden i Herford började den medicinska fackpersonalen på tidskriften Revue att studera Grönings framgångar med botanden. Professor H. G. Fischer, en psykolog och medicinare från Marburg, reste med en särskild stab av korrespondenter till Herford. Där intervjuade han botade personer och var till sin egen förvåning tvungen att erkänna att Grönings "metod" faktiskt var framgångsrik. Detta resulterade i att man på Revue beslöt sig för att bidra till försöken att hitta en vetenskaplig förklaring till "fenomenet Gröning". "Mirakeldoktorns metod att bota" skulle undersökas på Universitetskliniken i Heidelberg.

Bruno Gröning gick med på Fischers förslag eftersom man lovade honom ett positivt expertutlåtande om försöken gick väl. Gröning hoppades att han hade funnit ett sätt att få verka fritt.

Botanden inför ögonen på läkarna – "Bruno Gröning är ingen lurendrejare"

Testerna började den 27 juli. De personer han skulle bevisa sin förmåga på valdes ut bland de mer än 80 000 sjuka som hade skrivit till honom och bett om hjälp. Dessutom tillkom några patienter från Ludolf-Krehlkliniken i Heidelberg. De undersöktes alla noggrant, och exakta diagnoser ställdes. Sedan fick de träffa Gröning som använde sin "metod" på dem. Läkare var hela tiden närvarande. De bevittnade hur sjukdomar delvis försvann spontant. De nya undersökningar som man gjorde på kliniken efteråt bekräftade botandena. Till och med obotliga sjukdomar som Bechterews sjukdom, botades.

I en inledande rapport som trycktes i Revue förklarade dr. Fischer uttryckligen att Bruno Gröning inte var en lurendrejare, utan snarare en talangfull själens läkare som var en naturbegåvning. På det sättet försökte han förklara "fenomenet Gröning" utifrån sin egen synvinkel, men utan att egentligen göra honom rättvisa.

Gröning vägrar att göra affär av sin verksamhet

Det slutgiltiga expertutlåtandet skulle sammanställas efter en utvärdering av de samlade resultaten. Man försäkrade Bruno Gröning att man skulle låta honom fortsätta med sitt arbete en gång för alla. Under tiden gav professor Fischer och professor Weizäcker (som var ansvarig för hela projektet) Bruno Gröning följande förslag: De ville bygga hälsocenter där han skulle arbeta sida vid sida med läkare. Förvaltningen och urvalet av patienter skulle däremot vara deras ansvar.

Bruno Gröning sade angående detta: "De finansiella villkoren i samband med förslaget från professor F. var oacceptabla för mig. Naturligtvis diskuterades dessa ett flertal gånger, och även med dem som ville finansiera projektet. Jag kunde inte godkänna professor F:s förslag, och jag avböjde det eftersom: 1. Jag inte ägde ett öre, och därmed inte kunde acceptera ett finansiellt åtagande som jag inte kunde uppfylla; 2. Jag hade aldrig haft för avsikt att förvandla projektet till en affärsverksamhet. Det var därför omöjligt för mig att säga ja till en sådan förfrågan. Dessutom ville jag bara göra det som hör till mitt kall: att hjälpa de hjälpsökande och därför ställa mig till förfogande för läkare, såsom t.ex psykoterapeuter, men absolut inte göra en affär av alltihop."

Inget expertutlåtande utfärdas och en potentiell konflikt med lagen

Bruno Grönings avvisande hållning ledde till att professorerna förlorade intresset för honom. Det utlovade expertutlåtandet utfärdades aldrig. Istället för att göra det möjligt för honom att verka fritt, lade man nya hinder i hans väg. Som ett resultat av att den vetenskapliga undersökningen genomfördes, använde man nu ord som "metod att bota", "behandling", "patient" etc., och hans arbete utvärderades som medicinsk verksamhet. En konflikt på grund av lagen för "utövande av alternativ medicin" var sedan oundviklig.

1949 – i centrum för allmänhetens intresse

Bruno Grönings arbete i Herford

Tusentals sjuka och hjälpsökande belägrar Gröning

Den nio år gamle Dieter Hülsmann hade redan varit sängbunden under en längre tid. Han led av progressiv muskeldystrofi, och ingen av de läkare eller professorer som hade konsulterats hade kunnat hjälpa honom. Efter att Bruno Gröning hade tagit sig an pojken, kunde barnet plötsligt gå igen. Ingenjör Hülsmann – som var överväldigad på grund av sin sjuke sons plötsliga tillfrisknande – bad Bruno Gröning stanna kvar som gäst hos familjen. Han ville bjuda in andra sjuka människor så att denne "mirakelman" – enligt Hülsman – kunde hjälpa också dem.

Bruno Gröning antog erbjudandet och dag för dag växte antalet hjälpsökande som strömmade dit. Allt fler hörde talas om de mirakulösa händelserna kring Gröning. Det tog inte lång tid innan alla talade om honom. Tidningarna rapporterade om "mirakeldoktorn", och i den brittiska zonen blev han samtalsämnet för dagen. Tusentals människor strömmade till Wilhelmsplatz och stora skaror belägrade huset.

Manfred Lütgenhorst från dagstidningen Münchner Merkur skrev den 24 juni 1949: "När jag anlände till Herford runt klockan 10.30 på förmiddagen, stod ungefär tusen personer framför det lilla tvåvåningshuset på Wilhelmsplatz. Det var en obeskrivlig bild av lidande man hade framför sig. Ett oräkneligt antal förlamade i rullstol, andra som bars av sina släktingar, blinda, dövstumma, mödrar med mentalt handikappade och förlamade barn, gamla kvinnor och unga män trängdes tillsammans och stönade. Nästan hundra bilar, lastbilar och bussar stod parkerade runt torget och alla hade kommit långt ifrån."

Förlamningar, magsår, blindhet: "Herr Gröning tittade på mig, och nu är jag helt frisk igen. "

Manfred Lütgenhorst fortsätter: " 'Tror ni att ni kommer att bli botade?' frågade jag de sjuka. De nickade. En av dem sade till mig: 'Du skulle ha varit här igår. Bruno Gröning befann sig inte här utan i Viersen i Rhenlandet, och här på torget reste sig fem förlamade personer och gick hem friska. Distansbotande – torget hade botat dem.' De andra sjuka intygade det som hade sagts.

Jag vandrade vidare genom folkskaran och skrev ned deras häpnadsväckande berättelser. Bara med dessa historier skulle man kunna man fylla en hel bok. När jag tände en cigarett sade en ung man som stod i närheten: 'Snälla, sälj en till mig!' Han hade på sig en uniform och såg ut som en som hade återvänt från Ryssland. Jag gav honom en cigarett. Han tände den och sade sedan glatt: 'Ser ni, jag kan göra allt själv nu.' Han rörde på sin högra arm och fingrarna, samt på sitt högra ben. 'Har Bruno Gröning botat dig också?', frågade jag honom. 'Ja, jag blev högersidigt förlamad när jag var i Ryssland. Bruno Gröning tittade på mig och nu är jag helt frisk igen. Jag kan fortfarande inte riktigt fatta det.' Lycklig rörde han på sina armar och ben.

Jag gick fram till en grupp som omgav en vithårig kvinna i fyrtioårsåldern. 'Javisst' hörde jag henne säga, 'Jag har också blivit botad av Bruno Gröning. Jag hade enorma magsår, blev allt magrare och kunde inte längre sova på grund av smärtan. Vi var tolv personer tillsammans med Gröning. [...] Han tittade på mig och då kändes det som om magsåren föll som en sten till marken. Sedan dess har jag inte längre ont. Jag har lagt på mig vikt och röntgenbilderna som jag bad om, visar otvetydigt att magsåren har försvunnit. Jag har ställt mig till förfogande för den medicinska undersökningskommittén. Jag kan tala om för er att de blev förvånade! '

Kvinnan fortsatte: 'Men det är inte allt. Förra veckan stod en blind man här på torget. Han väntade oavbrutet här i flera dagar och nätter. Eftersom jag ofta är här lade jag märke till honom. Jag tyckte synd om honom och bjöd in honom på en måltid.' 'Nej’ avböjde han,' Jag får inte missa ögonblicket när Bruno Gröning kommer ut.' Jag bar ut några småfranskor till honom och lovade honom att jag skulle se till så att någon följde med honom till järnvägsstationen.' Jag behöver inte någon hjälp, för jag kommer att kunna gå till stationen själv.' Sedan såg jag det med egna ögon. Bruno Gröning kom och den unge mannen ropade: 'Jag kan se igen!' Hinnan för hans ögon hade faktiskt försvunnit. Han beskrev handväskan som jag bar på. Han sade: 'Där åker en bil och där är nummerskylten', och han hittade vägen till stationen själv. alla som stod i närheten grät av glädje."

Förbud att bota av myndigheterna och den medicinska yrkeskåren

Det dröjde inte länge innan myndigheterna blandade sig i händelseutvecklingen – framförallt Hälsovårdsmyndigheterna. En undersökningskommitté tillsattes och Bruno Gröning fick ett förbud att bota. Ett par inflytelserika läkare blev uttalade motståndare till honom. De gjorde allt för att förhindra hans arbete och krävde att hans förmåga att bota skulle prövas vetenskapligt. Vilken inställning som stod bakom förbudet blir dock tydlig genom följande uttalanden av de inflytelserika läkarna som var involverade: "Gröning kan bevisa vad han vill, han kommer ändå inte att få tillstånd att bota." "Det är en skymf emot läkarnas yrkesmässiga heder att ha samröre med Gröning. " I slutet av juni var han tvungen att lämna Herford slutgiltigt. Alla försök att få tillstånd att bota hade misslyckats.

Karriär och avgörande skeden i livet

Förberedelser inför hans senare verksamhet

Påtvingade och avbrutna lärlingsår

Efter att ha gått i folkskolan upp till femte klass, påbörjade Bruno Gröning en lärlingsutbildning inom handeln. Två och ett halvt år senare var han emellertid tvungen att ge upp den efter påtryckningar från sin far. Denne var förman inom byggsektorn och ville att hans son också skulle lära sig ett yrke inom samma område. Han lät sin son studera till inredningssnickare, men inte heller detta visade sig möjligt att fullfölja. Affärskaoset efter kriget förhindrade det. Tre månader innan lärlingsperioden skulle avslutas, måste firman där han gick i lära stängas på grund av brist på beställningar. Under tiden som följde levde han på att utföra ett flertal vitt skilda arbeten. Egon Arthur Schmidt skriver om denna period:

"Han var framgångsrik i varje arbete som han gav sig in på"

"Många av hans arbetskamrater berättade för mig om ett anmärkningsvärt särdrag – att han var framgångsrik i varje arbete som han gav sig in på vare sig det gällde att reparera en klocka, en radio eller att arbeta som låssmed. Tekniska saker passade honom utmärkt. Han drog sig heller aldrig för att utföra de grövsta och mest fysiskt krävande arbeten. Som hamnarbetare ansträngde han sig precis lika hårt som sina arbetskompisar. Han gjorde ingen hemlighet av att detta ingick i den väg som skulle leda honom genom det allra djupaste för att han skulle nå det allra högsta. Ett gammalt kinesiskt ordspråk lyder: 'Den som aldrig har gått genom ett träsk kan aldrig bli ett helgon.' Det finns gott om rapporter från hans tidigare arbetskamrater, och en av dem nådde mig nyligen. I den säger författaren efter att ha arbetat tillsammans med Bruno Gröning i ett år, enkelt, reservationslöst och rakt på sak, att han var den bäste och hederligaste kamrat man kan tänka sig, och att han håller hans minne kärt."

Äktenskap och familjetragedier

Han gifte sig vid tjugoett års ålder. Men hans fru hade ingen förståelse för honom. Hon ville begränsa honom till rollen av en respektabel familjefar och avfärdade botandena som "excentriska". Båda sönerna, Harald och Günter, som föddes 1931 respektive 1939, dog vid nio års ålder. Trots att en stor mängd människor redan hade blivit botade genom Bruno Gröning, trodde inte Gertrud Gröning på att hennes man hade dessa krafter. Hon anförtrodde inte barnen till honom utan överlämnade dem hellre till doktorerna. Men skolmedicinen var oförmögen att hjälpa dem. Båda pojkarna dog på sjukhus, Harald 1940 i Danzig och Günter 1949 i Dillenburg. För Bruno Gröning var det hårda slag av ödet. Åratal senare kunde tårarna fortfarande rinna på honom när han talade om sina söner.

Tiden mellan de två världskrigen utgjorde således en förberedelse inför hans senare arbete. Han var tvungen att göra många sådana bittra erfarenheter för att kunna förstå människors behov i livets alla situationer och ha medkänsla med dem i deras svårigheter.

Hjälp istället för att skjuta – vid fronten och i krigsfångenskap

Under andra världskriget blev han inkallad till armén 1943. Där uppstod konflikter med hans överordnade. Eftersom han vägrade att skjuta på människor hotades han med krigsrätt. Till slut hamnade han ändå vid fronten. Han skadades, blev rysk krigsfånge och kom till Västtyskland i slutet av 1945 som flykting.

Bruno Grönings förhållningssätt under kriget kännetecknades av hans önskan att hjälpa. Även vid fronten tog han till vara varje möjlighet att hjälpa sina kamrater eller civilbefolkningen.

I en rysk by lyckades han ordna så att alla invånarna som var döende av svält fick tillgång till arméns matreserver. Som fånge kämpade han för bättre kläder, bättre mat och bättre boende för sina medfångar. Ett stort antal män som led av vattusot på grund av svälten fick tillbaka sin hälsa tack vare honom. Under krigets fasor dödade han inte någon, utan hjälpte istället oräkneliga människor.

Separation och ett engagemang för alla människor

I december 1945 släpptes han ur fångenskapen och byggde upp ett nytt liv i Dillenburg i Hessen, dit han tog sin familj. Men efter att också hans andra son hade dött och hans fru försökte förbjuda honom all hjälpverksamhet, separerade han ifrån henne. Han kände att det var hans skyldighet att låta de läkande krafter som han förfogade över nå ut till alla människor. Han sade: "Jag tillhör ingen enskild människa, jag tillhör mänskligheten."

I början av 1949 ledde hans väg honom till Ruhrområdet. På grund av rapporterna från några botade började ett allt större antal människor bli medvetna om Bruno Gröning. Han flyttade från hus till hus, alltid dit där han behövdes och där de sjuka bad honom om hjälp. Han verkade på det sättet i små grupper tills han accepterade en inbjudan i mars 1949 från en ingenjör i Herford om att besöka hans son.

Barndom och ungdomstid

Slagen, hånad, missuppfattad – ett barn som var annorlunda än de andra

Flykt ifrån en hårdhjärtad omgivning till naturen: "Här upplevde jag Gud"

Bruno Gröning föddes den 30 maj 1906 i Danzig–Oliva som det fjärde av August och Margarethe Grönings sju barn. Hans föräldrar blev redan tidigt medvetna om att deras son var något utöver det vanliga. T.ex. kom djur som vanligtvis anses skygga, sådana som harar och rävar, spontant fram till honom och lät sig klappas utan att vara rädda för honom.

Ju äldre Bruno Gröning blev, desto mer främmande verkade hans omgivning för honom. Gröning berättade att han ibland blev slagen gul och blå därhemma. Slagen gjorde inte ont i hans kropp, så sade han, men han kände sig missförstådd.

Bortstött av det hårdhjärtade i sin omgivning, tog den lille Bruno sin tillflykt till naturen. Han kände sig mer dragen till djur, träd och buskar än till vissa människor. Ofta försvann han i timmar till den närbelägna skogen.

"Här upplevde jag Gud. I varje buske, i varje träd, i varje djur, ja till och med i stenarna. Jag kunde stå överallt och fundera i timmar – det fanns egentligen inget tidsbegrepp – och för mig verkade det då alltid som att mitt inre vidgades in i evigheten."

Han deltog aldrig i slagsmål som de andra barnen i hans ålder gjorde. Därför blev han ofta ett offer för de andras förlöjligande och blev retad och slagen för att han var "annorlunda".

Botanden som uppskattades av människor och djur

Med tiden blev den aspekt av Bruno Grönings karaktär uppenbar som senare skulle kasta in honom i offentlighetens ljus. I hans närvaro blev människor och djur friska. Särskilt under första världskriget besökte han ofta militärsjukhusen där man blev glad att se honom. De sårade mådde bra i hans närhet och många blev friska. Sjuka människor brukade också skicka efter hans mamma och be henne att komma och hälsa på dem tillsammans med den lille Bruno. I familjen och i bekantskapskretsen uppskattade man pojkens förmåga att bota.

Strävan efter självständighet

Bruno Gröning skriver i sin biografi: "Redan när jag var ett litet barn blev sjuka människor befriade från sina besvär i min närvaro, och när de blev upprörda eller grälade blev både barn och vuxna lugna och fridfulla efter några få ord från mig. Jag märkte också som barn att djur som normalt anses skygga eller till och med farliga, var snälla och tama tillsammans med mig. I kontrast till detta var mitt förhållande till föräldrahemmet underligt och spänt. Jag strävade snart efter att bli självständig och fullständigt oberoende för att komma bort ifrån en omgivning där jag var 'missförstådd' av min familj."

Bruno Gröning (1906-1959)

En extraordinär men kontroversiell människa

År 1949 hamnade Bruno Gröning över en natt i offentlighetens ljus i Tyskland. Pressen, radio och Wochenschau (en sammanfattning av veckans händelser) berättade om honom. I flera månader höll händelserna kring den s.k. "mirakeldoktorn", som han snart kallades, den unga republiken i spänning. En film spelades in, vetenskapliga undersökningskommissioner sammankallades och myndigheterna sysselsatte sig med fallet Bruno Gröning upp till högsta instans. Socialministern för länet "Nordrhein-Westfalen" anklagade honom för att bryta mot bestämmelserna för naturläkare. Bayerns landshövding däremot, förklarade att man inte kunde tillåta att ett sådant "exceptionellt fenomen" som Gröning skulle offras för paragrafernas skull. Det Bayerska inrikesministeriet betecknade Grönings arbete som "ett arbete utfört av kärlek och utan ersättning."

I alla samhällskikt diskuterade man fallet Gröning livligt. De emotionella vågorna gick höga. Präster, läkare, journalister, jurister, politiker och psykologer: alla talade om Bruno Gröning. För somliga var hans underverk en nådegåva från en högre makt, för andra däremot urendrejeri. Men att botandena var verkliga kunde bevisas genom medicinska undersökningar.

Ett världsomfattande intresse för en enkel arbetare

Bruno Gröning, som föddes 1906 i Danzig, var en enkel arbetare och efter kriget tvångsemigrerades han som flykting till Västtyskland. Han hade livnärt sig genom olika slags arbeten, bl.a. som snickare, fabriks- och hamnarbetare. Nu stod han plötsligt i centrum för allmänhetens intresse. Nyheten om hans underverk spreds världen över. Från alla länder kom sjuka, brev med böner om hjälp och erbjudanden. Tiotusentals som ville bli botade kom till de platser där han verkade. En revolution inom medicinen bröt fram på nya vägar.

Fångad i ett järngrepp mellan förbud, rättsprocesser och giriga medarbetare

Men även motkrafter fanns. De gjorde sitt yttersta för att förhindra Bruno Grönings gärning. Han fick förbud att bota, och band honom genom rättsprocesser. Alla ansträngningar att inordna hans verksamhet i den befintliga samhällsstrukturen misslyckades. Å ena sidan på grund av ett motstånd från berörda parter på viktiga positioner inom det sociala systemet, å andra sidan genom hans medarbetares oförmåga eller girighet. När Bruno Gröning dog 1959 i Paris var den sista rättsprocessen emot honom ännu i full gång. Rättegången avbröts och någon slutgiltig dom meddelades aldrig. Många frågor förblev obesvarade.

Gud är den störste läkaren

Det finns inget som är obotligt

Tillit och tro – en förutsättning för att bli botad

Bara Gud kan verkligen bota, inte människan. Gud är den störste läkaren. För honom är inget obotligt och inget omöjligt. Gång på gång sa Bruno Gröning: "Ha tillit och tro. Den gudomliga kraften hjälper och helar!"

Det enda han förväntar sig av en hjälpsökande är viljan att lita på honom och tron på Gud och hans läkande kraft, samt på sitt eget tillfrisknande. Om en person kan uppfylla dessa villkor, kan Bruno Gröning hjälpa honom. Han erbjuder också stöd om tron är svag: "Om du idag ännu inte kan tro, så skall jag göra det för dig tills du kan tro uppriktigt själv. Och om du idag ännu inte kan be om hjälp och be, så skall jag göra också detta för dig."

Gud är ingen straffande domare

Därför kan alla som tar upp tron på hälsa få Guds hjälp genom Bruno Gröning. Alla kommer att bli hjälpta. Människorna kommer att uppleva att Gud inte är någon domare som utmäter straff, utan en kärleksfull Fader. Alla människor är Hans barn och Han är deras vän och frälsare.

Genom Bruno Gröning kan människan återigen uppleva Guds mirakler. Gud är den störste läkaren och hjälparen för alla människor. Ingenting är omöjligt för Honom. Bruno Gröning sa: "Det finns mycket som inte kan förklaras, men inget som inte kan ske."

Människan är ande

Kroppen är bara det jordiska höljet för ande och själ

Bruno Gröning talade till sina åhörare om människans verkliga natur: "Vilka är ni?" frågade han dem. Några av dem svarade med sina namn eftersom de inte visste vad de skulle svara honom. Han försökte igen: "Är ni kroppen?" När ingen svarade förklarade han att människan alltid har varit ande – aldrig kropp. Vid födelsen lånar Gud ut en kropp till människan för hennes liv här på jorden, och när hon återvänder hem ska människan lämna tillbaka den. Själen är den förenande länken mellan anden och kroppen, och den kommer att ta både goda och dåliga erfarenheter med sig härifrån till världen på andra sidan. Själen är bäraren av den gudomliga gnistan och i det ögonblick som en person gör einstellen och öppnar sig i tron på Gud, är det direkta bandet till Honom etablerat. Men om själen sluter sig i tvivel, försvåras kontakten med Gud.

Därför är kroppen inte den väsentliga delen av människan, utan bara det jordiska höljet för ande och själ. Så när kroppen dör är detta inte slutet som så många nuförtiden tror. Livet fortsätter. Det är inte bundet till kroppen.

Människan är inte ond – bara när hon försummar sig själv faller hon offer för det onda

Människan är ande och hennes kropp en gåva som Gud ger henne som ett verktyg för hennes liv på jorden. Det egentliga uppdrag som människan har, är att använda kroppen till goda gärningar och med dess hjälp transformera goda tankar till handlingar. Men den fria viljan gör det också möjligt för henne att missbruka sin kropp för onda ändamål genom att stjäla, döda och förstöra. Genom sina handlingar visar människan till vems förfogande hon står: till Guds eller Satans. Detta betyder inte att hon är god eller ond, utan snarare:

"Människan är och fortsätter att vara gudomlig; hon är aldrig djävulsk, aldrig satanisk, aldrig ondskefull. Men när hon drar sig undan från Gud och försummar sig själv, kan hon bli påverkad av det onda. Ondskan tar över henne och tvingar henne att lyda. Det är inte människan som begår ont, det är det onda. Vi kan inte förvänta oss något gott från ondskan och inte något ont från Gud."

"När hon (människan) är svag faller hon offer för det onda. Hon störtar nedåt och saknar den styrka som behövs för att ta sig uppåt igen. Hon faller i ondskans grepp och är sedan i händerna på den. Om inte en hjälpande hand drar henne ur situationen är hon förlorad för avsevärd tid och måste tjäna ondskan."

Varje tanke påverkar

Det är varje människas uppdrag att hålla sin kropp i gott skick. Men varje negativ tanke, varje ilsket ord och varje ond handling har en skadlig effekt på kroppen. Detta innebär att om anden inte är förbunden med Gud och ger efter för negativ energi, kan det resultera i sjukdom i kroppen.

När själen återigen öppnar sig för att ta emot den gudomliga energin som strömmar in och förenas med anden, återhämtar sig kroppen. Det är av den anledningen som varje individs mentala inställning är så avgörande. Att någon ska bli botad kan aldrig utlovas. Allt beror på individen själv: hur denne tonar in sig på det goda och tar Bruno Grönings lära till sitt hjärta. Att behandla kroppen kan bara motverka effekterna av sjukdomen, men inte ta bort orsaken till den. Det kan bara människan själv göra genom att verkställa "den stora omvändelsen".

Tankar är energierEn positiv tanke bygger upp, en negativ tanke bryter ner

Bruno Gröning uppmanade ofta sina åhörare att vara uppmärksamma på sina egna tankar och bara acceptera de goda. Gud och Satan är inte bara källor till energi utan också källor till tankar. De sänder båda ut tankar konstant: Gud de goda och Satan de onda. Enligt Bruno Gröning är människan själv inte kapabel att producera tankar, utan har bara förmågan att ta upp dem.

"Det är så viktigt vilka tankar en person tar upp eftersom tankar är energi. Om en person söker det som är gott, kommer Gud att hjälpa honom. Om han söker det som är ont, kommer Satan att hjälpa honom."

Människan är inte viljelöst utlämnad till det som kommer in i hennes sinne. Hon kan bestämma själv vilka tankar hon tolererar och vilka inte. Men hon måste göra sina val med omsorg, inte ytligt. Det är energi bakom varje tanke: En positiv tanke är uppbyggande, en negativ tanke är nedbrytande. Ett glädjande meddelande inspirerar, ett negativt förstör! Tankar är energier – andliga energier. De bär en kraft i sig som mänskligheten idag knappast är medveten om. En tanke som har fötts av kärlek kan leda till att en människa ger sitt liv för en annan. En tanke som har uppstått av hat kan driva en person till att döda en annan. "Akta er för alla onda tankar."

Allt som ni tar in i er måste ni ge ut igen

"Vid det här laget måste du ha insett att om du accepterar en enda ondskefull tanke, så kommer fler sådana tankar att tränga in i dig och sedan säger du också ondskefulla ord. Alltså, som du tar in i dig måste du ge ut igen."

"Genom att acceptera en ondskefull tanke, gör du dig till tjänare av det onda; du blir verkligen en tjänare till Satan! Låt detta vara en varning för dig!"

Människan agerar utifrån sin vilja

Men vad kan en person då göra för att motverka deprimerande, skrämmande eller tvångsmässigt negativa tankar och sådana som får en att tvivla? Hur kan man skydda sig själv? Plötsligt dyker de upp från ingenstans, angriper en och försöker dominera en emotionellt. Vad skall man göra?

Satan vill leda oss på avvägar med negativa tankar, hur små och obetydliga de än är. Han vill tvinga bort oss från den gudomliga vägen. Han vill att man skall vara ångestfylld, arg, tvivla på vad som är gott och överträda Guds bud. För att åstadkomma detta, får han människan att tro att hon är maktlös i händerna på dessa onda tankar och känslor, och att hon är oförmögen att stå emot dem. Men det är en lögn.

Gud har skapat människan sådan att hon själv kan fatta beslut angående sina tankar, handlingar och vad hon säger. När en felaktig tanke flimrar förbi hennes inre öga, kan hon vänligt men bestämt avvisa den. Om hon står fast vid det beslutet, måste den ondskefulla tanken ge vika och har ingen makt över henne. Människan bestämmer själv över sitt öde genom sin fria vilja. "Hon agerar utifrån sin vilja. Sådan som viljan är, sådan är också tanken. Tanken motiverar handlingen."

Först måste en önskan om att vara frisk finnas där

Med hjälp av ett enkelt exempel visar Bruno Gröning mycket tydligt hur stor betydelse tankar har. När man bygger ett hus så är det första steget en vilja att, dvs. önskan att bygga det. Tanken konkretiseras därefter alltmer tills en exakt plan ritas upp. Fram till dess existerar byggnaden bara i fantasin hos den framtida ägaren. Själva byggandet av huset är det sista steget på en lång väg av oräkneliga beslut och förberedelser.

Det är precis på samma sätt med tillfrisknandet. Först måste en önskan om att vara frisk finnas där. Sedan kommer den mentala frigörelsen från sjukdomen och tron på tillfrisknandet. Det sista steget är att den fysiska kroppen blir botad. Men detta är inte en mänsklig handling, utan en handling av nåd från Gud. Människan kan inte förtjäna den, men hon kan uppnå den.

Motsatserna "gott" och "ont"

Människan lever däremellan och har alltid ett val

Om människan genom sin fria vilja kan fatta sina egna beslut, uppstår frågan: Vilka alternativ kan hon välja mellan? Bruno Gröning sade angående detta: "Glöm aldrig, kära vänner, att människan lever mellan det goda och det onda. Hon lever däremellan. Där är det goda, där det onda. Mittemellan står människan. Hon bestämmer."

Människan har ett val. Hon kan göra gott eller ont. Om en av hennes medmänniskor har problem kan hon hjälpa henne eller ignorera henne. Hon kan till och med utnyttja situationen till sin egen fördel. Hon är fri att göra så som hon önskar. Under sitt liv står människan alltid – medvetet eller omedvetet – vid olika vägskäl där hon måste välja antingen den goda eller den dåliga vägen. Oftast är det vanliga vardagliga saker som formar hennes liv.

Ta till exempel en vänskap som förstörs efter att ett uppriktigt ord från en vän har gett upphov till ett ögonblicks vrede; ett arbete som man slutar på grund av problem med chefen; eller ett livsomvälvande erbjudande som avböjs på grund av sårad stolthet. Hur ofta får man inte ångra spontana beslut som inte går att ta tillbaka? Ett kort ögonblick kan bestämma hur resten av livet kommer att te sig, på gott eller ont.

Uppbyggande och nedbrytande krafter

Men hur kommer detta sig? Vad står bakom begreppen "gott" och "ont"? Är inte hela livet en kedja av tillfälligheter som människan står hjälplös inför?

Godhet – så förklarade Bruno Gröning – kommer från Gud. Ondska kommer från hans motpart – Satan. Denne existerar verkligen och han har gjort till sitt mål att förstöra allt gott, allt gudomligt. Bruno Gröning sa: "Vem gör det, vem lämnar ingen sten ovänd i sin strävan att förstöra allt gott, allt gudomligt? Var kommer sjukdom ifrån; sjukdom som angriper allt som växer här på jorden? Ta vad ni vill, en frukt eller vad som helst som lever. Gång på gång försöker Satan förstöra allt. Han lyckas till och med att tära på mänskligheten."

"Satan, som existerar på jorden, försöker med alla medel förstöra det som är gott och gudomligt."

"Där Gud är, finns det kärlek. Där Satan är, där finns det krig."

I andevärlden står Gud och Satan emot varandra som två poler. Gud är själva livet och Satan försöker förstöra det. Båda har en mängd anhängare vid sin sida och striden förs obevekligt. Båda sidor förfogar över enorma energier. Bruno Gröning beskriver deras karaktär med enkla ord: "Den gudomliga energin är uppbyggande, och den onda, djävulska och satanistiska är nedbrytande."

Människan kan absorbera dem båda och tillåta dem att påverka hennes kropp och själ. Den ena stärker och bygger upp henne, den andra försvagar och bryter ned henne. Den positiva energin är bärare av hälsa, den negativa energin är bärare av sjukdom.

Sjukdom är inte ett straff från Gud utan en följd av felaktiga tankar och handlingar

Sjukdom kommer från det onda, sa Bruno Gröning, och är inte – som så ofta hävdats – ett straff från Gud. Han kallade sådana idéer för lögner och avvisade dem bestämt. Gud straffar ingen! Sjukdom är en följd av felaktiga tankar och handlingar. När orsaken är avlägsnad kommer också dess verkan att försvinna – och det är Guds vilja.

"Tro inte som många gör att sjukdom är ett straff från Gud. Man kan likna det vid ett barn som flyttar hemifrån. Då kan inte föräldrarna skydda det och ta hand om det längre. Vi har också lämnat vår Fader. Vi får aldrig glömma att vi enbart och uteslutande är Guds barn. Bara han kan hjälpa oss! Och han kommer också att hjälpa oss så fort vi har funnit vägen tillbaka till honom igen."

Den fria viljan

Människan beslutar själv om hon tror på sjukdomen eller hälsan

En inre uppgörelse

Om smärta uppkommer under läkningsprocessen är det inte alltid lätt att tänka på Regelungen och på att det är ett tecken på tillfrisknande. Många människor blir osäkra. Är detta smärta på grund av Regelungen eller symptom på sjukdomen? Så börjar en inre kamp om huruvida störst tilltro skall sättas till hälsan eller sjukdomen. Det är nu det bestäms huruvida personen kommer att kunna bli botad eller alternativt hur lång läkeprocessen kommer att bli. Det beror på vilken tro som är starkast, tron på sjukdomen eller tron på tillfrisknandet. Om personen ifråga fortsätter att tro på sjukdomen, kommer han att behålla den. Men om han bestämmer sig för att tro på hälsan så kommer läkningsprocessen att fortsätta. Valet är hans eget.

Ingen kan tvingas till att bli botad, man kan bara besluta sig för det frivilligt

Detta är en väsentlig del av Bruno Grönings lära. Han påpekade ofta att människan har fått en fri vilja som är okränkbar, den högsta gåva som Gud kunde ge en levande varelse. Han lyfter människan från den nivå där man är en styrd skapelse, till en där man är ett fritt barn som följer Faderns bud, inte för att man är tvungen till det utan för att man väljer det av egen fri vilja. Men den fria viljan gör det också möjligt att bryta mot de gudomliga lagarna.

Bruno Gröning hade den djupaste respekt för individens fria vilja. Därför kan han bara hjälpa dem som tillåter sig själva att bli hjälpta, de som är beredda att bryta med sin sjukdom. Han kan bara ta ifrån människor vad de ger honom utifrån sin fria vilja. Den som klamrar sig fast vid sin sjukdom och ständigt tänker på och pratar om den, kommer att vänta förgäves på att bli botad. Bruno Gröning sa: "Jag har tillåtelse att hjälpa en person att finna vägen till det goda, men jag får inte ta det beslutet åt honom, och inte heller tvinga det på honom. Beslutet att ta den goda vägen måste vara ens eget."

"Regelungen"

Renandet av kroppen kan orsaka smärta

"Regelungen" är en del av utrensningsprocessen

En del människor upplever smärta när de absorberar Heilstrom. Gröning kallade detta för "Regelungen". Det är en indikation på att en förändring börjar ske i kroppen. Man ska inte jämföra smärtorna på grund av Regelungen med dem från sjukdomen. De orsakas av Heilstrom och är ett uttryck för att det sjuka organet renas. Kurt Trampler (en botad som var tillfällig medarbetare till Gröning, samt journalist och författare) skriver följande om detta: "De hjälpsökande blir ofta förvirrade över dessa Regelungssmärtor. Men de är nödvändiga. En del blir rädda att de har fått ett återfall när smärtorna sätter in, tror att de har blivit sämre och känner att de måste gå till doktorn. Gröning sa: 'Därför vill jag göra er uppmärksamma på detta. När smärtorna på grund av Regelungen börjar, bär dem då tålmodigt för inget skadligt är på väg att hända. De är en bara en indikation på att man är på väg att tillfriskna.'"

Den form smärtorna från Regelungen har kan variera. De kan likna sjukdomens, men vara mer intensiva. De kan emellertid också kännas helt annorlunda. Varje mänsklig kropp reagerar på sitt sätt på den läkande kraften, så det är olika från individ till individ.

Smärtan på grund av Regelungen kan inte undvikas. Den är en del av utrensningsprocessen och tar på andlig väg bort sjukdomen – det orena.

Processen med Regelung

Bruno Gröning förklarade fenomenet Regelungen genom att likna kroppen vid en smutsig mjölkflaska. Han frågade vad man måste göra för att den sura, illaluktande mjölken skulle kunna ersättas med färsk mjölk? Svaret är självklart: Först måste den dåliga mjölken hällas ut, sedan måste flaskan göras ren. Det är på samma sätt med människokroppen – i överförd bemärkelse. Liknar man kroppen vid en flaska, sjukdomen vid den sura mjölken och hälsan vid den färska mjölken, då måste man först distansera sig själv mentalt från sjukdomen (hälla ut den sura mjölken), och sedan måste kroppen renas från sjukdomen – det är Regelungen. Först i det rengjorda kärlet kan ny fräsch mjölk hällas i – hälsan återvänder till kroppen.

Med en annan bild liknade han den mänskliga kroppen vid en skål med frukt: "Ta en skål full med frukt som har fått stå i dagar tills frukten har blivit dålig för att ingen har brytt sig om den, och ingen har heller vetat hur man ska ta hand om. Du kan inte längre njuta av den frukten. Och ifall någon sedan kommer förbi och erbjuder dig färsk frukt, skulle det vara en stor dumhet att lägga den ovanpå den dåliga, eftersom även den snabbt skulle bli dålig då. Om du vill ha färsk frukt måste du först kasta bort den frukt som har blivit dålig och som inte längre går att äta. Men inte bara det, utan också göra ren skålen innan du fyller den med med färsk frukt igen. Jämför skålen med din kropp, den dåliga frukten med dina sjuka organ och den färska frukten med det du hoppas på att få – att hälsan ska återvända till kroppen. Men det kommer först att vara möjligt när du kastar bort den dåliga frukten, det vill säga i det här fallet innebär det att du slutar att sysselsätta dig med din sjukdom."

"Einstellen"

Den rätta kropps- och mentala hållningen för att ta upp den gudomliga Heilstrom

Bruno Gröning kallade den andliga kraft som botar för Heilstrom. Synonymt använde han också begreppen läkande vågor och gudomlig kraft. Men hur kan man ta upp Heilstrom hur öppnar man sig för den gudomliga energin? Bruno Gröning rekommenderade följande: Sitt upprätt på en stol och håll ryggen fri. Korsa inte armar och ben och låt händerna vila i knät med handflatorna uppåt. Dessutom är det viktigt att stänga av distraherande tankar och att koncentrera sig på vad som händer i kroppen. En mentalt öppen och hängiven attityd är nödvändig. På detta sätt kan man öppna sig för den läkande kraften som strömmar in. Bruno Gröning sa: "Gud förser oss med allt vi behöver, vi behöver bara ta emot det han sänder oss. Så gör det!"

Han förklarade varför kroppens ställning är så viktig på följande vis: "De som fortfarande har en fritt rörlig kropp brukar ofta spänna den, vilket också blir till en makt: vanans makt. Man lägger det ena benet över det andra och sjunker ihop, men inte när man vill ta emot den gudomliga energin: Då måste man vara fri, och sitta – eller stå – med öppna, tomma händer."

Kurt Trampler (en botad som var tillfällig medarbetare till Bruno Gröning, samt journalist och författare) skrev i sin bok Die große Umkehr: "Utöver den inre förberedelsen finns det också en liten, men mycket viktig sak som gälller det yttre. Det är att man ska sitta med ryggen fri och varken låta händerna eller fötterna vidröra varandra. Enligt Gröning blir det kortslutning av livsströmmen i överkroppen om händerna rör vid varandra. När benen vidrör varandra eller korsas, blir resultatet kortslutning i den nedre delen av kroppen. Den som tar för vana att sitta på ett felaktigt sätt kan till och med i det långa loppet utveckla väldigt obehagliga sjukdomar."

Att uppmärksamma vad man känner i sin kropp

Bruno Gröning kallade det medvetna absorberandet av energi för einstellen. Människan ”ställer in sig” för att ta upp Heilstrom. Var och när det sker är inte av avgörande betydelse. Det som är viktigt är att mottagaren är lugn, stänger av distraherande tankar och är uppmärksam på vad som sker i kroppen. Gröning frågade ständigt sina åhörare vad de kände och tillade:

"Du behöver bara ställa in dig för att ta emot den sanna, gudomliga utsändningen, eller rättare sagt: för att uppnå den. Du kommer att märka hur du uppnår den. Men jag måste om och omigen upprepa att det kommer att ske först när du verkligen är uppmärksam på din kropp och på vad som sker inuti den, inte omkring den, utan i den, inuti din egen kropp."

Varje människa kan känna Heilstrom i sin kropp. Den ene upplever ett subtilt pirrande, den andre vågor av kyla eller hetta. En tredje känner sig tvingad att röra på händer eller ben, en fjärde ruskar på sig. Heilstrom framkallar de mest skilda reaktioner hos olika människor.