Hans sista resa

Den 26 januari dör Bruno Gröning i Paris

Diagnos: magcancer i långt framskridet stadium

Sent på hösten 1959 körde Bruno Gröning med sin andra hustru, Josette, som han hade gift sig med i maj 1955, till Paris för att undersökas av dr. Pierre Grobon, en vän till dem som var cancerspecialist. En utvärdering av ett flertal röntgenbilder visade: magcancer i ett framskridet stadium. Dr. Grobon ville operera omedelbart, men Bruno Gröning vägrade.

Han körde tillbaka till Tyskland och förberedde julfirandet för vännerna i vänkretsarna. Den 4 december gjorde han en bandinspelning som skulle spelas upp inför julfirandet. Sedan återvände han än en gång till Paris tillsammans med sin hustru. Dr Grobon hade under tiden informerat den välrenommerade specialisten på cancerkirurgi, Dr. Bellanger. På hans klinik på Rue Henner, inte långt från Montmartre, opererades Gröning den 8 december. Resultatet chockade läkarna: hans tillstånd var mycket värre än vad man hade kunnat utläsa av röntgenplåtarna – det var inte längre möjligt att operera. Såret syddes omedelbart ihop igen.

Förvånansvärt snabb återhämtning

Josette Gröning skrev: "De kunde inte förstå att Brunos utseende avslöjade så lite av hans inre, fruktansvärda lidande och att han fortfarande kunde andas normalt, att hans ämnesomsättning hade fortsatt att fungera så väl under de senaste veckorna och att hans blodvärden var utmärkta. I detta långt framskridna stadium brukar patienterna kräkas oavbrutet så snart de har intagit den allra minsta näring, och de redan svårt prövade patienterna svälter ihjäl. Med Bruno var det inte så."

Till läkarnas förvåning återhämtade han sig mycket snabbt och körde tillbaka till Tyskland där han kunde vara med om att fira jul. I mitten av januari träffade han representanterna för den nya organisationen i tre dagar och instruerade dem i hur den skulle byggas upp. De två representanterna hade ingen aning om att detta skulle bli deras sista möte med Bruno Gröning.

Operation i Paris åtföljd av ett åskväder

Den 21 januari återvände han till Paris med flyg. Eftersom hans tjocktarm hade blockerats var en operation nödvändig. Den 22 januari klockan 09.00 – vid samma tidpunkt som processen för överklagandet påbörjades i München – blev Bruno Gröning opererad igen. Han var tvungen att själv genomgå det han hade räddat så många människor ifrån; han vare sig kunde eller fick hjälpa sig själv.

När han den morgonen låg nedsövd, bröt det plötsligt ut ett häftigt åskväder över Paris. Grönings fru berättade: "Underligt var också följande naturfenomen. Den 22 januari, medan min man fortfarande låg nedsövd, bröt helt plötsligt ett åskväder ut över Paris med blixt och dunder och kastade en skugga över dagens glada och ljusa stämning. Det blev så mörkt att vi mitt på ljusa dagen var tvungna att tända lamporna. Sjuksköterskan uttryckte sin förvåning över ett sådant extremt oväder. Under dagarna som följde efter operationen var Brunos temperatur, blodtryck och puls helt normala. Vid två tillfällen gick han till och med upp och satte sig en stund i en fåtölj!"

”Total inre förbränning”

Den 25:e föll han i koma och nästa dag, den 26 januari 1959, klockan 13.46 dog Bruno Gröning på Hennerkliniken, av – som doktorn kallade det på dödsattesten – cancer. Var det verkligen cancer? Efter den andra operationen sade dr. Bellanger: "Skadorna i Brunos kropp är fruktansvärda. Det är som om allt är totalt förbränt inuti. Hur han har kunnat leva så länge och utan outhärdlig smärta är ett mysterium för mig."

Bruno Gröning hade redan flera år tidigare sagt: "Om jag hindras från att utföra mitt arbete, kommer jag att brännas upp inuti."

Ord i efterhand

Hur Bruno Gröning bar detta bittra öde avslöjar ett brev som dr. Grobon skrev till hans änka den 26 februari 1959. "Deras ansträngningar (läkarnas försök att rädda Bruno Gröning) var bara naturliga, och jag tror mig kunna säga att de upplevde ett enormt stöd genom det mod och den viljestyrka som den betydelsefulla personligheten Bruno Gröning visade." [...]“

År 1974 uttryckte dr. Bellanger sin beundran för Bruno Gröning i ett brev: "Bruno Gröning var en man med hjärta, en värdefull människa som överträffade sig själv; han behöll sin värdighet inför lidandet och döden, vilket väcker min beundran än idag."

Efter kremeringen av kroppen – ett slutgiltigt domslut uppnås aldrig

Bruno Grönings kropp kremerades i Paris och urnan med hans aska lades till vila på skogskyrkogården i Dillenburg.

Rättegången förklarades avslutad på grund av den anklagades bortgång, och man nådde aldrig fram till ett slutgiltigt domslut.

Var och en kan uppleva hjälp och helande inifrån sig själv

"Mirakeldoktorn från Herford" som hade botat oräkneliga, ja tusentals människor, dog ensam och övergiven på en liten gata i Paris. Varför var detta tvunget att ske? Varför var han tvungen att lida så bittert? Varför kunde han inte rädda sig själv?

Grete Häusler (1922-2007), en botad som var medarbetare till Bruno Gröning i många år, och grundaren av Bruno Grönings Vänkrets, skriver om detta i sin bok Das Heil erfahren, das ist Wahrheit: "Under den korta tid han befann sig här på jorden gjorde Bruno Gröning mycket gott. Gåvan att bota och hjälpa var han född med. Vart han än reste skedde det underbara saker som inte kunde förklaras med hjälp av intellektet. Han blev allmänt känd år 1949. Tre månader efter att de stora masshelandena hade ägt rum i Herford och då alla pratade om honom, både hemma och utomlands, blev han förbjuden att bota. Han blev förföljd och hetsad. Han tvingades genomgå den stora rättsprocessen vars syfte bestod i att döma och straffa honom. Varför? Vem hade han skadat? Ingen – men han hade gjort mycket gott för tusentals människor. Mer än någon annan skulle ha kunnat göra för dem. Oskyldig ville de straffa honom! Oskyldig ville de hindra honom från att göra det som Gud hade ålagt honom – att hjälpa människorna! Han var tvungen att genomleva följderna av denna bittra illvilja på cancerkliniken på Rue Henner i Paris. Svårt plågad brändes han upp inuti av den helande energin som han inte längre fick vidarebefordra. Människornas lagar ville förbjuda honom detta i Tyskland. Bland alla lögner och allt förtal stod han där anklagad som om han vore en brottsling! Tyst och ensam, ingen vän var medveten om det, bar han mänsklighetens lidande. Och det var ett stort arbete! Det gjordes inte för intet! Det var tvunget att vara så, annars var det inte längre möjligt att hjälpa människorna."

I sin bok Jag lever för att mänskligheten ska kunna fortsätta leva skrev hon: "När man använder ordet 'offer' bör man vara mycket försiktig. Men i det här fallet, när Bruno Gröning dog i Paris, är ordet – med hela dess allvarstyngda innebörd – sant."

Bara så kunde hans ord gå i uppfyllelse, ord vars sanningshalt idag intygas i oräkneliga succéberättelser: "När jag inte längre kommer att finnas kvar här på jorden som människa, det vill säga när jag har lagt ifrån mig min kropp, då kommer mänskligheten att ha nått så långt att var och en kan uppleva hjälp och helande inifrån sig själv.“

Den stora rättsprocessen fortsätter

Överklagande och prövning

Grönings ofördelaktiga utgångsläge

Initiativet till överklagandet i januari 1958 togs av Åklagarmyndigheten, vilket inte utgjorde någon fördel för Bruno Gröning. Men det var inte bara detta slarv från den advokat han hade då som skadade honom, utan även att överlämnandet av hans dossier till den nya rättsmedhjälparen försenades, vilket hindrade förberedelserna inför prövningen.

Till nackdel var också att åklagarsidans vittnen jämfört med under den första prövningen, gav ett mycket mer samlat och självsäkert intryck. De verkade ha ingått en överenskommelse på en punkt: läkarnas förbud.

Fängelsestraff och böter som omvandlas till villkorlig dom, "en skam" utan klargörande av hur ett botande går till

Den här gången löd domen: Åtta månaders fängelse för vållande till annans död på grund av vårdslöshet och böter på 5000 DM för överträdelse av lagen om utövande av alternativ medicin. Fängelsestraffet omvandlades till villkorlig dom.

Baronessan Anny Ebner von Eschenbach, som fanns på plats i rättsalen som åhörare under både den första och andra processen, kallade domslutet en skam för Tyskland.

Bruno Gröning deklarerade att han straffades för att han gjorde gott. Han beklagade att inte en enda person under hela processen, inte ens hans egen advokat, hade visat intresse för att få veta hur ett botande gick till. Om man hade eftersträvat att besvara den frågan skulle det ha framgått att hans metoder inte hade något gemensamt med medicinsk behandling. Man skulle då ha varit tvungen att lägga ner fallet. Men ett klargörande i den frågan hade inte intresserat någon i domstolen. De hade redan bildat sig en förutfattad uppfattning om Gröning och var inte beredda att vika från den.

Överklagande strax före hans bortgång 

Men inte heller detta blev slutet på processen. Den här gången var det Bruno Gröning som överklagade. Datumet för prövningen sattes till den 22 januari 1959, inför den högsta regionala domstolen i München. Men den skulle aldrig avslutas eftersom Bruno Gröning dog samma månad.

"Hans ord förvisar sjukdomen"

Botandena fortsätter att ske – trots rättegångarna och förbudet att bota

Fysiskt tillfrisknande och inre förvandling

Under tiden som dessa dispyter och bataljer pågick, fortsatte Bruno Gröning sitt arbete. Horst Mann, som var journalist med medicinsk inrikning, skrev 1957 i en artikelserie i Neuen Blatt med rubriken "Hans ord förvisar sjukdomarna" bl.a:

"Morgonen därpå körde jag från Hameln till Springe, den lilla staden vid floden Deister. Man hade bildat en Gröning-gemenskap även där. Gröning hade botat ett antal människor där och det var utgångspunkten för den. Och där upplevde jag ännu en gång det som jag redan tidigare hade upplevt på många olika platser, i Augsburg, Hameln, Wien, Plochingen och andra städer: Människor reste sig upp och berättade för mig om sina sjukdomar. De namngav läkarna som hade behandlat dem för mig. De berättade om sitt tillfrisknande som de hade Gröning att tacka för. Och var och en av dem var beredd att höja handen och vittna om detta under ed.

'Redan som baby var mina höfter ur led på båda sidorna', förklarade den femtioåriga Julie Prohnert från Hannover. 'Senare kunde jag bara gå med hjälp av kryckor. Läkarna kunde bara lindra mitt lidande. När jag lyssnade till ett föredrag av herr Gröning fick jag en stark reaktion. Min rygg som redan var krokig hade blivit rak igen. Jag kunde gå igen. Jag har inte fått något återfall…'

'Jag hade reumatism i lederna och plågades även ständigt av utslag och varbölder. Herr Gröning befriade mig från det', sade Wilhelm Gabbert från Hamelin.

'Jag stod bara ut med mina besvär i gallblåsan genom att ta morfin', berättade Kurt Severit från Evestorf. Jag tackar Bruno Gröning för att han har tagit detta lidande ifrån mig.'

'Jag hade svår diabetes', berättade Robert Thies från Springe. 'Men allvarligare var en svaghet i hjärtmuskeln. Jag har inget av dessa problem längre. Jag har Bruno Gröning att tacka för detta.'

Det fanns en lång rad sådana exempel. De människor som delgav mig sina berättelser var i alla åldrar. Män, kvinnor och barn. Många sjukdomar nämndes, alltifrån huvudvärk till inflammationer i någon nerv, ischias, besvär i njurar eller gallblåsa, hjärtstörningar och förlamningar.

Men det fanns också något annat som berörde mig djupt. Helt öppet, inför alla som lyssnade, berättade många människor om hur de genom Gröning hade upplevt en inre förvandling. Det ständiga behovet att jaga efter framgång och en egoistisk inställning hade gett vika för inre lugn och frid, och ett mer allmännyttigt sätt att tänka."

Att ha tillit gör det möjligt för alla människor att bli botade

Dr. Horst Mann fortsatte: "Efter alla dessa samtal med människor som kände sig botade av Bruno Gröning, växte sig en fråga allt starkare inom mig: Var det möjligt att bota alla människor – eller vågade jag säga – sjukdomar? Var gick gränsen för den energi som Gröning utstrålade? Fanns det inga faror när det gällde detta? [...]

Jag ställde den frågan till honom under mitt sista besök. 'Jag vare sig kan eller vill tvinga någon, svarade han mig. Om någon stänger sig för mig, och inom sig inte är beredd att öppna sig för energin som skapar ordning, då är jag inte i stånd att tränga mig på dem. Allt jag kan göra då är att uppmana dessa människor att spränga ondskans bojor som hindrar hälsan och välbefinnandet.'

Jag hade ytterligare en fråga: 'Alla sjukdomar är ju inte lika farliga', sade jag. 'Anta att en allvarligt sjuk person som har givits upp av flera läkare, tillåter en läkare som fortfarande är villig att kämpa för honom att kalla in er. Skulle ni då kunna hjälpa?'

'Ja', svarade Gröning utan att tveka. 'Om patienten tror på det och läkaren har förtroende för den väg som han har valt, kommer inte framgången att utebli. Denna kombinerade tro kan utveckla oanade krafter i patienten. Ofta sker framgången snabbast när en sjuk person som är förtvivlad griper efter det sista halmstrået.'"

Brytning med Gröningförbundet

Dags att göra en bedömning av skadan som skett

Genom trångsynt byråkrati ser man passivt på medan Gröning ska betala böter

I oktober 1957 uppstod en konflikt mellan Bruno Gröning och styrelsen för organisationen. Genom trångsynt byråkrati hade Gröningförbundet orsakat honom betydande skada. Grundorsaken till dispyten var domstolsbeslutet, i vilket Gröning på kort tid var tvungen att betala 2000 DM i böter. Eftersom han aldrig hade tagit betalt för sitt arbete och därför inte hade några pengar, hade Gröningförbundets styrelse erbjudit sig att täcka domstolskostnaderna redan när förhandlingarna tog sin början. Nu diskuterade man huruvida böterna var inkluderade i dessa kostnader. Genom en mycket lång och byråkratisk procedur ville man undersöka huruvida Förbundet var förpliktigat att stå för dessa 2000 DM. Först därefter tänkte Förbundet befatta sig med hur man skulle finansiera dessa böter. Detta innebar att man nästan säkert kunde förutse att Gröning skulle få pengarna alldeles för sent – om han fick dem överhuvudtaget. Därmed uppstod en öppen konflikt och senare en slutgiltig brytning mellan parterna.

Falska vänner 

I en skrift på 62 sidor som kallades Översikt över Förbundets aktiviteter listade Gröning allt Förbundet hade gjort som hade skadat honom. Sammanfattningsvis påpekade han: "När jag idag jämför dem som tidigare omgav mig (profithajarna Meckelburg, Enderlin, Schmidt och Hülsmann) med dem som omger mig nu (Förbundets styrelsemedlemmar), kommer jag fram till att slutresultatet är detsamma: Idag har resultatet blivit detsamma som då på grund av dem som ville vara mina närmaste och bästa vänner. Då blev jag förrådd genom smutsiga hantlangares aktiviteter. Idag har de av mina vänner som ville vara mina närmaste, svikit mig genom att passivt stå och se på medan jag genomled domstolsprocessen och anklagelserna; jag förvägrades hjälp och ingen erbjöd mig ett fordon så att jag kunde besöka mina lokala vänkretsar, ingen gjorde något åt den negativa presskampanj som bedrevs emot mig, man orsakade bara förvirring och fanns helt enkelt inte där för mig när jag behövde hjälp av människor som kunde stötta mig genom sin utbildning och den ställning de har i världen på grund av den. Ett stöd de både kunde och borde ha gett mig så att jag kunde genomföra det jag kom till jorden för: att återge människorna livskraften och visa människorna vägen till tron.

Inte en enda av dessa vänner har engagerat sig för att kämpa för frihet för min del, inte en enda har haft modet att verkligen stå mig bi. Ingenting har blivit gjort. Med småsint byråkrati har det ena beslutet efter det andra tagits. Ingen har verkligen ställt upp för min räkning, ingen har förbundit sig med hela sin själ för att en gång för alla befria mig från dessa strider i domstolen, mot pressen, eller för att skaffa mig en assistent, för att fixa bilen som inte fungerade, emot förtalet och nedsmutsningskampanjerna etc. etc. – och banat väg för mig så att jag kunde genomföra det jag har kommit till jorden för: att återge människorna livskraften, och att visa människorna vägen till tron.

Att jag behöver lugn och ro för att göra det, och inte hela tiden får bli avbruten och hindrad på grund av världsliga, yttre företeelser, att jag behöver en skyddsvall och ett försvar för att min gåva skall kunna arbeta ostört, det har ingen tänkt på. Ingen av mina vänner, ingen av dem som vill vara mina vänner. Och detta är det verkligt skamliga och utgör en sådan besvikelse för mig:

-Profithajarna ville skaffa sig fördel, och man har förstått att de är dåliga människor. -Vännerna i Gröningförbundet är alltför halvhjärtade, för likgiltiga, för bekväma, jag vill inte kalla dem illasinnade.

Och resultatet är detsamma: Jag är inte fri. Många vänner i Gröningförbundets styrelse har inte hållit sitt ord. Jag har bara blivit hindrad genom allt som har gjorts."

Föreningen blev ett misslyckande

Weisser avsade sig sitt uppdrag och Gröningförbundet, som aldrig hade blivit registrerat som en officiell organisation, upplöstes kort därefter. Istället grundades Sällskapet för främjandet av andliga och naturliga livsprinciper. Det etablerades 1959, och ledare var Erich Pelz i Tyskland och Alexander Loy i Österrike. Men inte heller denna den sista organisationen som grundades under Bruno Grönings livstid, lyckades genomföra vad han hade hoppats på. Hans namn nämndes inte ens i stadgarna.

Den stora rättegången (1955-1957)

Åtal för vållande till annans död och frikännande med slutgiltigt förbud att bota

Den 4 mars 1955 väckte åklagarmyndigheten på nytt åtal mot Bruno Gröning. Återigen var han anklagad för att ha brutit mot lagen om utövande av alternativ medicin. I ytterligare en åtalspunkt anklagades han för att ha orsakat ett dödsfall på grund av oaktsamhet.

Gröning förnekar ett påstått löfte om botande och att han förbjudit läkarvård

Efter att han hade delgivits stämningen vände han sig till sina vänner: "Mina kära vänner! I dessa dagar har den samlade pressen och radion på ett mer eller mindre partiskt och vinklat sätt låtit meddela att Åklagarmyndigheten i München har förberett en process mot mig angående vållande till annans död på grund av slarv. Det sägs att jag i slutet av 1949 skulle ha lovat att bota en TBC-sjuk sjuttonårig flicka, och hindrat henne från att uppsöka både ett sanatorium och en läkare. Jag skulle vara ansvarig för denna unga människas död. Den som har läst eller hört dessa rapporter med öppet sinne bör ha uppmärksammat deras syfte: Att skapa förvirring bland mina vänner, och hindra alla hjälpsökande från att befatta sig närmare med den kunskap jag erbjuder och med vår strävan. Med alla möjliga medel försöker man stoppa min, Gröningförbundets och er aktivitet. Det är givetvis självklart att saker och ting inte förhåller sig så som det har framställts! Mina vänner, för er behöver jag inte förklara mig. Ni vet att jag inte lovar någon att bli botad och att jag aldrig avråder från medicinsk behandling."

Märkvärdigt sen granskning av utredningen

Gröning talar vidare till sina vänner: "Jag blev frikänd 1952. Är det inte underligt att 'fallet Kuhfuss', som dök upp redan i slutet av 1949/början av 1950, inte togs upp i processen mot mig 1951/1952, trots att all dokumentation redan låg färdig och hade presenterats för rätten. Är det inte slående att man undersöker möjligheterna att inleda en ny process mot mig vid exakt den tidpunkt som det blev känt för allmänheten att vi i Murnau den 22 november 1953 bildade Gröningförbundet! Sanningen är den att sedan januari 1954 har ett stort antal lokala gruppledare och vänner, och även medlemmar av Förbundet blivit förhörda och övervakade av polisen."

Försvarets vittnen avvisas, åklagarens vittnen välkomnas

Förberedelserna inför processen drog ut på tiden i över två år. Bruno Grönings försvar beredde avsevärda svårigheter. Så gott som samtliga vittnen som kunde tala till hans fördel avvisades, medan åklagarsidans vittnen tilläts. Bland dessa befann sig två tidigare medarbetare till Gröning: Eugen Enderlin och Otto Meckelburg. Särskilt Meckelburg, som var medanklagad i den första processen, vände sig mot Gröning på ett osedvanligt hårt sätt. Han gjorde allt som stod i hans makt för att skada Gröning. När det gällde åtalspunkten vållande till annans död spelade han en särskilt viktig roll. Situationen hade nämligen uppkommit under hans tid som manager för Gröning.

Den manipulerade tvisten Ruth Kufuss

I november 1949 kom Emil Kuhfuss, en tjänsteman på Sparkasse (Sparbanken), till ett av Grönings föredrag tillsammans med sin då sjuttonåriga dotter Ruth, som led av tuberkulos i båda lungorna. Gröning såg genast att flickans tillstånd var bortom all hjälp och nämnde detta för en läkare som var närvarande vid tillfället ifråga. Meckelburg pressade dock Gröning och krävde att han skulle ta sig an fallet. Så efter föredraget anordnades ett möte mellan Bruno Gröning och Ruth Kuhfuss. Gröning sade åt flickan att repa mod och rådde hennes far att låta en specialist genomföra en undersökning av henne efter nio dagar. Han hoppades därmed att han kunde uppnå att flickan fick läkarvård trots att hon inte längre ville veta av läkare. Fadern lovade att ordna detta.

Den korrespondens som ägde rum under tiden som följde sköttes av Meckelburg och nådde aldrig Bruno Gröning. Han hörde inte talas om Ruth Kuhfuss igen förrän i maj 1950. Fadern hade under tiden skickat brev i vilka han bönföll Gröning om att besöka dem. Men Meckelburg vidarebefordrade aldrig breven utan hade på eget initiativ och utan Grönings vetskap, bestämt ett möte med herr Kuhfuss. Först strax före det avtalade mötet informerade Meckelburg Gröning om det och tvingade honom att följa med.

Senare påstod Meckelburg att Bruno Gröning hade lovat att bota flickan. Faktum är att det var Meckelburg själv som hade försäkrat fadern att han skulle övertala Gröning att bota hans dotter. Meckelburg såg en inkomstkälla i banktjänstemannen som han ville utnyttja och han behövde Gröning för att kunna göra det. En kort tid efter besöket gick Gröning och Meckelburg skilda vägar.

En av de tunga anklagelsepunkterna mot Gröning var att han hade förbjudit Ruth Kuhfuss att vända sig till läkare. Men faktum var – och detta intygades även av åklagarens vittnen – att han redan vid det första mötet hade skickat flickan till läkare. Han hade också i en radiointervju under hösten 1949 bett människor "att fortsätta med sina medicinska undersökningar ända till slutet". Han rådde alltid dem som bad honom om hjälp att ha förtroende för sina läkare.

Ruth Kuhfuss, som redan hade genomlidit flera smärtsamma behandlingar vilka inte hade gett resultat, vägrade att ta emot fler behandlingar. Hon dog av sin sjukdom den 30 december 1950.

Ett medicinskt expertutlåtande bekräftar att ett botande var utsiktslöst

Med. dr Otto Freihofer belyste fallet från en medicinsk synvinkel då han uttalade sig som expertvittne: "När man begrundar fallet sakligt, borde till och med en som inte är fackman komma fram till samma slutsats som Hälsovårdsmyndigheterna i Säckingen, då de sade att med hänsyn till hennes 'mycket allvarliga' tillstånd – som enligt läkarnas testresultat var 'livshotande', eller åtminstone 'ytterst farligt i framtida bemärkelse' – skulle ett botande enligt vanliga, mänskliga förväntningar inte ha kunnat komma ifråga. På samma sätt kommer varje förnuftigt tänkande och ärlig utbildad läkare som inte är partisk, eller så inbilsk att han tror sig kunna bortse från naturens kraft på grund av de nyaste medicinerna – vara tvungen att hålla med expertvittnet prof. Lydtin från München, när han sade: "Man kan inte säga att det fanns några större chanser till återhämtning före den 5 november 1949 heller. Enligt min åsikt är det mer än förvånansvärt att hon levde så länge som till den 30 december 1950, och det kan mycket väl vara så att det faktiskt var tack vare Grönings inflytande som hennes liv förlängdes. Sammanfattningsvis skulle jag vilja avsluta mitt vittnesmål med att påståendena: 'det fanns en möjlighet att hon skulle kunna bli frisk', och, 'patienten Kuhfuss liv skulle ha kunnat förlängas även om herr Gröning aldrig hade kommit i närheten av henne', varken är förutsägbara med säkerhet eller berättigade."

Ett olyckligt domstolsbeslut 

I slutet av juli 1957 avgav juryn i den regionala domstolen i München sitt beslut. På punkten vållande till annans död genom oaktsamhet frikändes Bruno Gröning. När det gällde överträdelse av lagen om "utövande av alternativ medicin" bötfälldes han dock med en summa på 2000 DM.

Trots att utslaget av domen vid första anblicken verkade vara positivt, var det oacceptabelt för Gröning. Det var liktydigt med ett slutgiltigt förbud mot hans verksamhet. På grund av en felbedömning av hans advokat – som ansåg beslutet vara betydligt mer positivt än Gröning – var det inte heller han, utan Åklagarmyndigheten som överklagade domslutet. En andra prövning påbörjades i mitten av januari 1958, återigen i München.

Gröningförbundet

Förhoppning om att kunna verka fritt genom en förening

För att kunna nå så många människor som möjligt trots förbudet att bota hade Bruno Gröning redan i början av femtiotalet upprättat lokala grupper. Där höll han helt enkelt föredrag, i vilka han inriktade sig på att delge de hjälpsökande sina kunskaper.

Rättsligt skydd och en styrelse som bestod av ansedda personer

Den 22 november 1953 upprättade han en paraplyorganisation i Murnau/Seehausen, det s.k. Gröningförbundet. Förbundet skulle skrivas in i registret för föreningar och ge Bruno Gröning ett legalt skydd för hans verksamhet. På så vis skulle han kunna undvika ytterligare en konflikt på grund av lagen om utövande av alternativ medicin.

Styrelsen i Gröningförbundet bestod bland annat av greve Zeppelin, greve Matuschka, baronesssan Anny Ebner von Eschenbach, chefsingenjör Hermann Riedinger och direktör Konstantin Weisser, samt till en början även av Rudolf Bachmann som co-instiftare, från vilken sällskapet dock snart distanserade sig. Ordförande på livstid var Bruno Gröning.

Sekreterarens girighet går före de sjukas välbefinnande

Förbundets sekreterare var journalisten och föreläsaren Egon Arthur Schmidt från Heidelberg. Redan i Herford var han en nära medhjälpare till "mirakeldoktorn" och hade grundat sällskapet Bruno Grönings Vänkrets. Denna organisation fungerade dock inte som Bruno Gröning önskade och upplöstes efter en kort tid. Gröning tog under perioden ifråga avstånd från Schmidt eftersom han hade förskingrat donationer.

Schmidt återvände till Gröning 1952 och förklarade att han hade förstått att han hade handlat fel. Han bad om att återigen få hjälpa till med uppbyggnadsarbetet av verksamheten och Bruno Gröning tog emot honom som medhjälpare. Detta gav Schmidt möjlighet att visa huruvida han verkligen var intresserad av att hjälpa de sjuka eller om han bara ville måna om sin egen ekonomiska situation.

År 1955 tog Bruno Gröning slutgiltigt avstånd från Schmidt eftersom denne inte hade förändrats. Han hade då liksom tidigare försökt tjäna pengar på Grönings förmåga. Efter brytningen inledde Schmidt flera processer mot Gröning, i vilka han i efterhand begärde ersättning för sitt arbete som volontär.

Vem finns till för vem – Förbundet för Grönings verksamhet eller Grönings verksamhet för Förbundet?

Konstantin Weisser och Hermann Riedinger tog tillsammans över posten som VD. Detta verkade till en början mycket lovande eftersom de var världsvana och deras utbildning kunde användas till Bruno Grönings fördel. En fara kvarstod dock, nämligen att de skulle uppfatta sig som överlägsna den enkle arbetaren, och agera emot hans vilja eftersom han inte hade uppnått deras utbildningsnivå.

Med tiden utvecklades verkligen situationen i den riktningen och de två männen fann det allt svårare att acceptera vad Bruno Gröning sade. De verkade fullständigt ha glömt bort att Förbundet inte bara bar Grönings namn utan också hade skapats för hans skull. För dem blev Gröningförbundet något av ett mål i sig. De tappade fullständigt bort den centrala målsättningen, att hjälpa de sjuka. Det verkade som om de hade glömt det faktum att det var genom Gröning som botandet skedde, inte genom Förbundet.

Så Gröningförbundet utvecklades alltmer i en riktning som gick tvärsemot den ursprungliga. För mannen vars namn det bar blev Förbundet till ett fängelse, en plats som istället för att ge honom frihet, begränsade honom alltmer.

Den första rättegången angående förbudet att bota (1951-1952)

Är Grönings verksamhet ett utövande av läkekonsten i medicinsk mening?

Åtal på grund av otillåtet utövande av läkekonsten

Under 1951/52 stod Bruno Gröning i München inför rätta för första gången för att ha botat utan tillstånd. Trots att de bayerska myndigheterna 1949 hade betraktat hans gärningar som frivilliga kärleksfulla handlingar, omvärderades de nu till att klassas som ett medicinskt utövande av läkekonsten.

Anklagelsen baserades på lagen om "utövande av alternativ medicin" (Heilpraktikergesetz), som hade tillkommit 1939, och som begränsade den tidigare lagen om "fritt botande" i syfte att samla all läkepraxis i de Nationalsocialistiska (de nazistiska) läkarnas händer.

Ja och nej i förhållande till brott mot lagen om "utövande av alternativ medicin"

Bruno Gröning frikändes både i första och andra prövningen. Ledaren för distriktsdomstolen i München fastställde i domslutet i mars 1952:

"Domstolen anser sig inte kunna döma den anklagade på grundval av ett ensidigt expertvittne. Det är dessutom mer än tveksamt om hans aktiviteter faller under lagen om 'utövande av alternativ medicin', då de berör ett område som idag är alltför lite utforskat."

Även vid överklagandet frikändes Gröning, men hans arbete klassades då tydligt som ett medicinskt utövande av läkekonsten och kom på så vis att lyda under lagen om "utövande av alternativ medicin".

"Den anklagade har därmed utan tillstånd och utan läkarutbildning genom sin verksamhet diagnostiserat, botat eller lindrat sjukdomar, besvär eller fysiska defekter hos människor, vilket räknas som ett medicinskt utövande av läkekonsten inom ramen för lagen om 'utövande av alternativ medicin […]"

Misstag som utesluter skuld liktydigt med förbud att bota

Domen löd vidare: "Man kan dock inte döma den anklagade; hänsyn till objektiva fakta kring hans utövande av läkekonsten pekar på att han i oförstånd begått ett ärligt misstag och inte medvetet brutit mot lagen, vilket därmed utesluter all skuld. "

Det misstag som uteslöt skuld som Gröning påstods ha gjort och som fastställdes i domslutet, innebar emellertid att han trots att han befanns vara oskyldig inte fick fortsätta att bota. Från den stunden visste nämligen Bruno Gröning att hans aktivitet räknades som ett utövande av läkekonsten och som sådan var förbjuden. Man förstod inte att hans arbetsmetoder inte hade någonting att göra med medicinsk läkepraxis.

Bedragare tolererade

Bruno Gröning ger alla människor chansen att bättra sig

Påtvingade utbetalningar – medarbetare visar sitt rätta ansikte

Gång på gång närmade sig människor Gröning under förevändning att de ville stödja honom. Många av dem var tyvärr bara intresserade av att tjäna pengar på hans förmågor. Han verkade dra sådana människor till sig på ett oemotståndligt sätt. När de inte fick vad de var ute efter, eller när Gröning drog sig tillbaka från dem, försökte de i många fall tvinga honom att betala pengar till dem genom att dra honom inför rätta.

Ett sådant exempel var Fru Hülsmann som tillsammans med sin man i mars 1949 av tacksamhet för att hennes son hade blivit botad, tog emot Bruno Gröning som gäst i sitt hem i Herford. När hon förstod att hon inte kunde tjäna någonting på honom, stämde hon honom inför Arbetsdomstolen. Hon räknade om tiden som hon en gång frivilligt hade erbjudit honom som volontär till "arbetstimmar" och krävde betalning i efterskott. Bruno Gröning var tvungen att betala henne en månatlig summa fram till sin död. Detta var inte det enda fallet. På ett sådant eller liknande sätt visade många av hans före detta medhjälpare sina rätta ansikten.

Också dessa människor måste finnas för att visa hurdan människan är

Varför lät Bruno Gröning dessa människor som förmodades vara medhjälpare komma honom så nära? Varför undvek han helt enkelt inte bara sådana lycksökare? I ett tal den 31 augusti 1950 yttrade han sig i denna fråga: "Människor har inte lämnat något ogjort för att försöka tjäna pengar på denne lille man och hans kunskap och förmåga. De trodde att de hade funnit en guldgruva. De har också delvis haft möjlighet att tjäna pengar, men gudskelov har de inte gjort det. Den sortens människor måste också finnas för att man ska kunna avslöja vilken sorts människa det då rör sig om, att en sådan människa går över lik och inte bryr sig om ifall de sjuka får hjälp. Det finns människor som går över lik. De kan lugnt se en sjuk människa ligga där och låta henne bli liggande. Dessa människor har aldrig frågat efter att hjälpa, och de har inte lämnat något ogjort i sina försök att närma sig mig. Jag vet att man här och där ställer sig frågan: Ja, om nu den här mannen vet så mycket, varför har han då inte vetat detta, kanske vet han inte någonting.' Vad och i vilken utsträckning jag vet något kommer ni att upptäcka så småningom. Men detta var tvunget att ske. Detta material saknades i uppbyggnaden av detta arbete och den utveckling som är nödvändig för att göra vägen fri för er alla."

"...sedan vet alla hurdana de är"

Grete Häusler (1922-2007), en botad som var en långvarig medarbetare till Bruno Gröning och grundaren av Bruno Grönings vänkrets, beskriver i sin bok Här är sanningen om Bruno Gröning följande händelse: "När jag en gång skulle säga adjö önskade jag herr Gröning allt gott och sade: 'Herr Gröning, jag hoppas att ni nu får möjlighet att arbeta i lugn och ro, och att ni inte blir angripen av några fler falska medarbetare.' Till min stora förvåning svarade han: 'Helt fel, det måste vara så!' Jag förstod det inte då, men han förklarade för mig varför han var tvungen att vara med om och uthärda allt detta. Han avslöjade då en stor hemlighet för mig: 'Jag vet vad en människa bär inom sig. Men om jag skulle säga till folk: 'Det där är en lögnare, det är en bedragare, en tjuv', då skulle ingen tro mig. Vad måste jag då göra? Jag måste dra dessa människor till mig för att de skall lära sig det goda och för att få dem att bättra sig, och sedan ge dem chansen att ljuga, luras och stjäla. Om de då, tvärtemot vad de har lärt sig, gör detta, då förstår alla hurdana de är. Då låter jag dem komma mig riktigt nära och jag är ingen fegis, då kämpar jag.'"

Nya vägar och återvändsgränder

Affärsmännen runt Gröning

En självutnämnd Gröningmanager med krav på ensamrätt

Av tacksamhet för att hans hustru hade blivit botad, ville affärsmannen Otto Meckelburg från Wangerooge stödja Gröning, och lade fram konkreta planer på att inrätta hälsocenter för honom. Bruno Gröning gick med på dem och Meckelburg blev hans "manager".

I slutet av december 1949 åkte de tillsammans till Wangerooge. Där talade Gröning på evenemang som organiserades av Meckelburg och utförde oräkneliga botanden. Han gav den mannen sitt fulla förtroende. I ett kontrakt som upprättades den 8 januari lade han sitt framtida arbete helt och hållet i Meckelburgs händer.

"Herr Gröning förklarar att han ger sitt samtycke till herr Meckelburgs planer, och lovar att ställa sig själv till förfogande för att uppnå ändamålet med dem, det vill säga att ge herr Meckelburg det stöd som är nödvändigt för att grunda en avsedd stiftelse, och själv stödja nämnda stiftelse och dess aktiviteter genom sin verksamhet, samt göra allt som står i hans makt som kan vara till nytta för nämnda ändamål. Herr Gröning åtar sig detta såväl gentemot herr Meckelburg som mot de övriga involverade i grundandet av stiftelsen med ovan nämnda målsättning. Dessutom lovar herr Gröning att inte ge detta stöd till någon annan person eller grupp. Han skall bara utöva sin verksamhet inom ramarna för stiftelsen och enbart efter överenkommelse med herr Meckelburg."

Redan i januari grundade herr Meckelburg Sällskapet för forskning kring Grönings metod att bota . Han var själv VD med en månadslön på 1000 DM. Bruno Gröning fick ingenting. Det var uppenbart att herr Meckelburg inte höll sitt löfte. I Bruno Gröning såg han en guldgruva, och beskrev honom nedsättande som "den bästa hästen i mitt stall". De sjuka betydde ingenting för honom. Han hade bundit Gröning till sig med ett kontrakt och ”mirakelhelaren” var tvungen att göra som han ville.

Inte förrän i juni 1950 lyckades Gröning befria sig från Meckelburg, varpå denne svor på att han skulle hämnas. "Jag skall förgöra Gröning, jag skall bryta vartenda ben i hans kropp."

En naturläkare med ett erbjudande om att hålla föredrag

Omedelbart därefter arbetade Gröning några månader tillsammans med naturläkaren Eugen Enderlin från München. Han hade blivit botad vid Traberhof och erbjöd nu Gröning möjligheten att hålla föredrag på hans praktik. Men det visade sig att Enderlin också bara ville göra affärer. För honom handlade det inte om att hjälpa, utan han ville tjäna pengar på "fenomenet Gröning". I slutet av samma år bröt Gröning med honom, och ett ytterligare samarbete med honom under 1952/1953 avslutades av samma anledning.

En karriärist till helare

Under perioden som följde höll Gröning föredrag på Fremdenheim Weikersheim i Gräfelfing. Journalisten Dr. Kurt Trampler erbjöd honom lokal och organiserade mötena. Han kände Gröning sedan hösten 1949. Då hade han sänts till Traberhof för att skriva en artikel åt en av Münchens tidningar och hade oväntat blivit botad i sina ben. Av tacksamhet skrev han boken Die große Umkehr och tog upp Grönings fall med myndigheterna. Precis som hos Enderlin var också föreläsningarna i Gräfelfing välbesökta. Otroliga botanden ägde rum. Men inte heller samarbetet med Trampler höll. Denne nådde en dag en punkt där han trodde att han hade lärt sig tillräckligt av Gröning och bröt kontakten med honom för att påbörja en egen karriär som helare.

På Traberhof – en massanstormning av människor i Rosenheim

Upp till 30 000 hjälpsökande samlas dagligen inför Gröning i september 1949

Efter att undersökningen i Heidelberg, reste Bruno Gröning i augusti 1949 till södra Tyskland. Han ville komma bort ifrån den uppståndelse som hade skapats kring hans person, och drog sig tillbaka till en privat egendom i närheten av Rosenheim. Till en början lyckades han hålla sin vistelseort hemlig. Men så fort de första tidningsartiklarna som rapporterade om hans ankomst till Bayern hade nått ut, började en massanstormning av människor som anlände dit.

Upp till 30 000 människor strömmade dagligen till Traberhof i Rosenheim. Pressen, radion och de veckobaserade nyhetsprogrammen rapporterade om händelserna. Till och med en biofilm som kallades "Gröning" spelades in, i vilken man dokumenterade händelserna omkring honom.

Bibliska scener

Tidningen Zeitungsblitz skrev den andra veckan i september i ett specialnummer: "Under tiden hade över tio tusen människor samlats, som alla väntade i den outhärdliga hettan på att Gröning skulle komma ut på balkongen, tala till folkmassan och utstråla sin helande energi. Människorna stod tätt sammanpackade för att kunna dra full nytta av av hans "botande strålar". Effekten började snart märkas på de allra sjukaste i sina rullstolar, eller på dem som stod för sig själva i utkanten. Halvblinda människor började se igen, människor som varit handikappade reste sig på nytt, förlamade kunde återigen röra på sina stela lemmar. Hundratals rapporterade om ökad smärta på platsen för åkomman, om en dragande, huggande känsla, om ett pirrande, en känsla av obeskrivlig lätthet eller om en huvudvärk som plötsligt försvann."

Inte bara på Traberhof utspelade sig bibliska scener. Varhelst Gröning visade sig omringades han omedelbart av en stor mängd sjuka människor. Anita Höhne beskriver händelserna kring Gröning i sin bok Geistheiler heute: "Så fort Gröning meddelade att han var på väg någonstans började vallfärderna dit. De scener journalisten Rudolf Spitz iakttog vid Bruno Grönings besök i München i september 1949 var typiska:

'Klockan 19.00 stod tusentals personer på Sonnenstrasse. Klockan 22.30 var de fortfarande där. Jag hade upplevt en hel del under fem års krig, men aldrig något så omskakande som under de fyra timmar jag satt framför Bruno Gröning och upplevde en ohygglig parad av elände och lidande. Epileptiker, blinda och handikappade på kryckor pressade sig fram emot honom. Mödrar höll upp sina lama barn emot honom. Där fanns medvetslösa människor. Det hördes skrik och desperata rop på hjälp, böner, önskningar och djupa suckar.'"

Regeringsrepresentanter erkänner att de är välvilligt inställda

Anita Höhne citerar jounalisten Rudolf Spitz vidare: "De sjuka på sina bårar, de förlamade, ja hela den stora folksamlingen, observerades av ytterligare en journalist från München: Dr. Kurt Trampler som också befann sig på Traberhof i Rosenheim där Bruno Gröning bodde. Trampler hade kommit dit som korrespondent för den veckobaserade tidningen Münchner Allgemeine – och han var en sansad journalist som bara skrev ned det han själv såg eller hörde: "Vi hör en röst från balkongen – inte Grönings – och vi skyndar fram till fönstret. Chefen för Münchens poliskår, Pitzer, talar till de församlade. Han berättar att hans ischias som plågat honom i många år har förbättrats i Grönings närhet. Pitzer är definitivt inte den sortens människa som lätt blir uppfylld av hyperkänsliga fantasier, men han kan vittna om det han har observerat i sin kropp. Nu ger han öppet Bruno Gröning sitt erkännande, vilket följs av att parlamentsledamoten för CSU – Hagen – gör ett liknande uttalande."

De bayerska myndigheterna var också positivt inställda till Bruno Gröning. Dagstidningenen Münchner Merkur skrev den 7 september 1949 en artikel med titeln: "Välvillig inställning till Gröning": Ministerpresident dr. Ehard meddelade under en presskonferens på måndagen att en så exceptionell tilldragelse som Bruno Grönings verksamhet inte borde stoppas på grund av lagtekniska problem. Enligt hans uppfattning skulle det inte stöta på några större svårigheter för Gröning att få tillstånd att bota i Bayern.

Det bayerska inrikesministeriet meddelade vid tidpunkten för pressläggningen: Den inledande undersökningen av Grönings verksamhet som botare har lett fram till slutsatsen att hans arbete kan betraktas som en fri kärlekshandling och som sådant inte kräver något tillstånd enligt lagen som reglerar utövande av alternativ medicin."

Från att skada hans rykte till medicinsk dokumentation av botandena

På Traberhof förekom det en hel del aktivitet kring Gröning. Många affärsmän ville tjäna pengar på honom och hans förmåga. De skadade hans rykte och ställning, vilket medförde att myndigheterna tog avstånd från honom. När förutsättningarna blev ohållbara, drog sig Gröning undan till de bayerska bergen. Han ville undersöka några erbjudanden om att bygga hälsocenter. Hans mål var att skapa anläggningar där hjälpsökande kunde botas under ordnade former. Läkare skulle genomföra för- och efterundersökningar på samma sätt som i Heidelberg och dokumentera de botanden som skedde.

"Fenomenet Gröning" och vetenskapen

Medicinisk granskning i Heidelberg med löfte om skriftligt utlåtande

Under tiden i Herford började den medicinska fackpersonalen på tidskriften Revue att studera Grönings framgångar med botanden. Professor H. G. Fischer, en psykolog och medicinare från Marburg, reste med en särskild stab av korrespondenter till Herford. Där intervjuade han botade personer och var till sin egen förvåning tvungen att erkänna att Grönings "metod" faktiskt var framgångsrik. Detta resulterade i att man på Revue beslöt sig för att bidra till försöken att hitta en vetenskaplig förklaring till "fenomenet Gröning". "Mirakeldoktorns metod att bota" skulle undersökas på Universitetskliniken i Heidelberg.

Bruno Gröning gick med på Fischers förslag eftersom man lovade honom ett positivt expertutlåtande om försöken gick väl. Gröning hoppades att han hade funnit ett sätt att få verka fritt.

Botanden inför ögonen på läkarna – "Bruno Gröning är ingen lurendrejare"

Testerna började den 27 juli. De personer han skulle bevisa sin förmåga på valdes ut bland de mer än 80 000 sjuka som hade skrivit till honom och bett om hjälp. Dessutom tillkom några patienter från Ludolf-Krehlkliniken i Heidelberg. De undersöktes alla noggrant, och exakta diagnoser ställdes. Sedan fick de träffa Gröning som använde sin "metod" på dem. Läkare var hela tiden närvarande. De bevittnade hur sjukdomar delvis försvann spontant. De nya undersökningar som man gjorde på kliniken efteråt bekräftade botandena. Till och med obotliga sjukdomar som Bechterews sjukdom, botades.

I en inledande rapport som trycktes i Revue förklarade dr. Fischer uttryckligen att Bruno Gröning inte var en lurendrejare, utan snarare en talangfull själens läkare som var en naturbegåvning. På det sättet försökte han förklara "fenomenet Gröning" utifrån sin egen synvinkel, men utan att egentligen göra honom rättvisa.

Gröning vägrar att göra affär av sin verksamhet

Det slutgiltiga expertutlåtandet skulle sammanställas efter en utvärdering av de samlade resultaten. Man försäkrade Bruno Gröning att man skulle låta honom fortsätta med sitt arbete en gång för alla. Under tiden gav professor Fischer och professor Weizäcker (som var ansvarig för hela projektet) Bruno Gröning följande förslag: De ville bygga hälsocenter där han skulle arbeta sida vid sida med läkare. Förvaltningen och urvalet av patienter skulle däremot vara deras ansvar.

Bruno Gröning sade angående detta: "De finansiella villkoren i samband med förslaget från professor F. var oacceptabla för mig. Naturligtvis diskuterades dessa ett flertal gånger, och även med dem som ville finansiera projektet. Jag kunde inte godkänna professor F:s förslag, och jag avböjde det eftersom: 1. Jag inte ägde ett öre, och därmed inte kunde acceptera ett finansiellt åtagande som jag inte kunde uppfylla; 2. Jag hade aldrig haft för avsikt att förvandla projektet till en affärsverksamhet. Det var därför omöjligt för mig att säga ja till en sådan förfrågan. Dessutom ville jag bara göra det som hör till mitt kall: att hjälpa de hjälpsökande och därför ställa mig till förfogande för läkare, såsom t.ex psykoterapeuter, men absolut inte göra en affär av alltihop."

Inget expertutlåtande utfärdas och en potentiell konflikt med lagen

Bruno Grönings avvisande hållning ledde till att professorerna förlorade intresset för honom. Det utlovade expertutlåtandet utfärdades aldrig. Istället för att göra det möjligt för honom att verka fritt, lade man nya hinder i hans väg. Som ett resultat av att den vetenskapliga undersökningen genomfördes, använde man nu ord som "metod att bota", "behandling", "patient" etc., och hans arbete utvärderades som medicinsk verksamhet. En konflikt på grund av lagen för "utövande av alternativ medicin" var sedan oundviklig.

1949 – i centrum för allmänhetens intresse

Bruno Grönings arbete i Herford

Tusentals sjuka och hjälpsökande belägrar Gröning

Den nio år gamle Dieter Hülsmann hade redan varit sängbunden under en längre tid. Han led av progressiv muskeldystrofi, och ingen av de läkare eller professorer som hade konsulterats hade kunnat hjälpa honom. Efter att Bruno Gröning hade tagit sig an pojken, kunde barnet plötsligt gå igen. Ingenjör Hülsmann – som var överväldigad på grund av sin sjuke sons plötsliga tillfrisknande – bad Bruno Gröning stanna kvar som gäst hos familjen. Han ville bjuda in andra sjuka människor så att denne "mirakelman" – enligt Hülsman – kunde hjälpa också dem.

Bruno Gröning antog erbjudandet och dag för dag växte antalet hjälpsökande som strömmade dit. Allt fler hörde talas om de mirakulösa händelserna kring Gröning. Det tog inte lång tid innan alla talade om honom. Tidningarna rapporterade om "mirakeldoktorn", och i den brittiska zonen blev han samtalsämnet för dagen. Tusentals människor strömmade till Wilhelmsplatz och stora skaror belägrade huset.

Manfred Lütgenhorst från dagstidningen Münchner Merkur skrev den 24 juni 1949: "När jag anlände till Herford runt klockan 10.30 på förmiddagen, stod ungefär tusen personer framför det lilla tvåvåningshuset på Wilhelmsplatz. Det var en obeskrivlig bild av lidande man hade framför sig. Ett oräkneligt antal förlamade i rullstol, andra som bars av sina släktingar, blinda, dövstumma, mödrar med mentalt handikappade och förlamade barn, gamla kvinnor och unga män trängdes tillsammans och stönade. Nästan hundra bilar, lastbilar och bussar stod parkerade runt torget och alla hade kommit långt ifrån."

Förlamningar, magsår, blindhet: "Herr Gröning tittade på mig, och nu är jag helt frisk igen. "

Manfred Lütgenhorst fortsätter: " 'Tror ni att ni kommer att bli botade?' frågade jag de sjuka. De nickade. En av dem sade till mig: 'Du skulle ha varit här igår. Bruno Gröning befann sig inte här utan i Viersen i Rhenlandet, och här på torget reste sig fem förlamade personer och gick hem friska. Distansbotande – torget hade botat dem.' De andra sjuka intygade det som hade sagts.

Jag vandrade vidare genom folkskaran och skrev ned deras häpnadsväckande berättelser. Bara med dessa historier skulle man kunna man fylla en hel bok. När jag tände en cigarett sade en ung man som stod i närheten: 'Snälla, sälj en till mig!' Han hade på sig en uniform och såg ut som en som hade återvänt från Ryssland. Jag gav honom en cigarett. Han tände den och sade sedan glatt: 'Ser ni, jag kan göra allt själv nu.' Han rörde på sin högra arm och fingrarna, samt på sitt högra ben. 'Har Bruno Gröning botat dig också?', frågade jag honom. 'Ja, jag blev högersidigt förlamad när jag var i Ryssland. Bruno Gröning tittade på mig och nu är jag helt frisk igen. Jag kan fortfarande inte riktigt fatta det.' Lycklig rörde han på sina armar och ben.

Jag gick fram till en grupp som omgav en vithårig kvinna i fyrtioårsåldern. 'Javisst' hörde jag henne säga, 'Jag har också blivit botad av Bruno Gröning. Jag hade enorma magsår, blev allt magrare och kunde inte längre sova på grund av smärtan. Vi var tolv personer tillsammans med Gröning. [...] Han tittade på mig och då kändes det som om magsåren föll som en sten till marken. Sedan dess har jag inte längre ont. Jag har lagt på mig vikt och röntgenbilderna som jag bad om, visar otvetydigt att magsåren har försvunnit. Jag har ställt mig till förfogande för den medicinska undersökningskommittén. Jag kan tala om för er att de blev förvånade! '

Kvinnan fortsatte: 'Men det är inte allt. Förra veckan stod en blind man här på torget. Han väntade oavbrutet här i flera dagar och nätter. Eftersom jag ofta är här lade jag märke till honom. Jag tyckte synd om honom och bjöd in honom på en måltid.' 'Nej’ avböjde han,' Jag får inte missa ögonblicket när Bruno Gröning kommer ut.' Jag bar ut några småfranskor till honom och lovade honom att jag skulle se till så att någon följde med honom till järnvägsstationen.' Jag behöver inte någon hjälp, för jag kommer att kunna gå till stationen själv.' Sedan såg jag det med egna ögon. Bruno Gröning kom och den unge mannen ropade: 'Jag kan se igen!' Hinnan för hans ögon hade faktiskt försvunnit. Han beskrev handväskan som jag bar på. Han sade: 'Där åker en bil och där är nummerskylten', och han hittade vägen till stationen själv. alla som stod i närheten grät av glädje."

Förbud att bota av myndigheterna och den medicinska yrkeskåren

Det dröjde inte länge innan myndigheterna blandade sig i händelseutvecklingen – framförallt Hälsovårdsmyndigheterna. En undersökningskommitté tillsattes och Bruno Gröning fick ett förbud att bota. Ett par inflytelserika läkare blev uttalade motståndare till honom. De gjorde allt för att förhindra hans arbete och krävde att hans förmåga att bota skulle prövas vetenskapligt. Vilken inställning som stod bakom förbudet blir dock tydlig genom följande uttalanden av de inflytelserika läkarna som var involverade: "Gröning kan bevisa vad han vill, han kommer ändå inte att få tillstånd att bota." "Det är en skymf emot läkarnas yrkesmässiga heder att ha samröre med Gröning. " I slutet av juni var han tvungen att lämna Herford slutgiltigt. Alla försök att få tillstånd att bota hade misslyckats.

Karriär och avgörande skeden i livet

Förberedelser inför hans senare verksamhet

Påtvingade och avbrutna lärlingsår

Efter att ha gått i folkskolan upp till femte klass, påbörjade Bruno Gröning en lärlingsutbildning inom handeln. Två och ett halvt år senare var han emellertid tvungen att ge upp den efter påtryckningar från sin far. Denne var förman inom byggsektorn och ville att hans son också skulle lära sig ett yrke inom samma område. Han lät sin son studera till inredningssnickare, men inte heller detta visade sig möjligt att fullfölja. Affärskaoset efter kriget förhindrade det. Tre månader innan lärlingsperioden skulle avslutas, måste firman där han gick i lära stängas på grund av brist på beställningar. Under tiden som följde levde han på att utföra ett flertal vitt skilda arbeten. Egon Arthur Schmidt skriver om denna period:

"Han var framgångsrik i varje arbete som han gav sig in på"

"Många av hans arbetskamrater berättade för mig om ett anmärkningsvärt särdrag – att han var framgångsrik i varje arbete som han gav sig in på vare sig det gällde att reparera en klocka, en radio eller att arbeta som låssmed. Tekniska saker passade honom utmärkt. Han drog sig heller aldrig för att utföra de grövsta och mest fysiskt krävande arbeten. Som hamnarbetare ansträngde han sig precis lika hårt som sina arbetskompisar. Han gjorde ingen hemlighet av att detta ingick i den väg som skulle leda honom genom det allra djupaste för att han skulle nå det allra högsta. Ett gammalt kinesiskt ordspråk lyder: 'Den som aldrig har gått genom ett träsk kan aldrig bli ett helgon.' Det finns gott om rapporter från hans tidigare arbetskamrater, och en av dem nådde mig nyligen. I den säger författaren efter att ha arbetat tillsammans med Bruno Gröning i ett år, enkelt, reservationslöst och rakt på sak, att han var den bäste och hederligaste kamrat man kan tänka sig, och att han håller hans minne kärt."

Äktenskap och familjetragedier

Han gifte sig vid tjugoett års ålder. Men hans fru hade ingen förståelse för honom. Hon ville begränsa honom till rollen av en respektabel familjefar och avfärdade botandena som "excentriska". Båda sönerna, Harald och Günter, som föddes 1931 respektive 1939, dog vid nio års ålder. Trots att en stor mängd människor redan hade blivit botade genom Bruno Gröning, trodde inte Gertrud Gröning på att hennes man hade dessa krafter. Hon anförtrodde inte barnen till honom utan överlämnade dem hellre till doktorerna. Men skolmedicinen var oförmögen att hjälpa dem. Båda pojkarna dog på sjukhus, Harald 1940 i Danzig och Günter 1949 i Dillenburg. För Bruno Gröning var det hårda slag av ödet. Åratal senare kunde tårarna fortfarande rinna på honom när han talade om sina söner.

Tiden mellan de två världskrigen utgjorde således en förberedelse inför hans senare arbete. Han var tvungen att göra många sådana bittra erfarenheter för att kunna förstå människors behov i livets alla situationer och ha medkänsla med dem i deras svårigheter.

Hjälp istället för att skjuta – vid fronten och i krigsfångenskap

Under andra världskriget blev han inkallad till armén 1943. Där uppstod konflikter med hans överordnade. Eftersom han vägrade att skjuta på människor hotades han med krigsrätt. Till slut hamnade han ändå vid fronten. Han skadades, blev rysk krigsfånge och kom till Västtyskland i slutet av 1945 som flykting.

Bruno Grönings förhållningssätt under kriget kännetecknades av hans önskan att hjälpa. Även vid fronten tog han till vara varje möjlighet att hjälpa sina kamrater eller civilbefolkningen.

I en rysk by lyckades han ordna så att alla invånarna som var döende av svält fick tillgång till arméns matreserver. Som fånge kämpade han för bättre kläder, bättre mat och bättre boende för sina medfångar. Ett stort antal män som led av vattusot på grund av svälten fick tillbaka sin hälsa tack vare honom. Under krigets fasor dödade han inte någon, utan hjälpte istället oräkneliga människor.

Separation och ett engagemang för alla människor

I december 1945 släpptes han ur fångenskapen och byggde upp ett nytt liv i Dillenburg i Hessen, dit han tog sin familj. Men efter att också hans andra son hade dött och hans fru försökte förbjuda honom all hjälpverksamhet, separerade han ifrån henne. Han kände att det var hans skyldighet att låta de läkande krafter som han förfogade över nå ut till alla människor. Han sade: "Jag tillhör ingen enskild människa, jag tillhör mänskligheten."

I början av 1949 ledde hans väg honom till Ruhrområdet. På grund av rapporterna från några botade började ett allt större antal människor bli medvetna om Bruno Gröning. Han flyttade från hus till hus, alltid dit där han behövdes och där de sjuka bad honom om hjälp. Han verkade på det sättet i små grupper tills han accepterade en inbjudan i mars 1949 från en ingenjör i Herford om att besöka hans son.

Barndom och ungdomstid

Slagen, hånad, missuppfattad – ett barn som var annorlunda än de andra

Flykt ifrån en hårdhjärtad omgivning till naturen: "Här upplevde jag Gud"

Bruno Gröning föddes den 30 maj 1906 i Danzig–Oliva som det fjärde av August och Margarethe Grönings sju barn. Hans föräldrar blev redan tidigt medvetna om att deras son var något utöver det vanliga. T.ex. kom djur som vanligtvis anses skygga, sådana som harar och rävar, spontant fram till honom och lät sig klappas utan att vara rädda för honom.

Ju äldre Bruno Gröning blev, desto mer främmande verkade hans omgivning för honom. Gröning berättade att han ibland blev slagen gul och blå därhemma. Slagen gjorde inte ont i hans kropp, så sade han, men han kände sig missförstådd.

Bortstött av det hårdhjärtade i sin omgivning, tog den lille Bruno sin tillflykt till naturen. Han kände sig mer dragen till djur, träd och buskar än till vissa människor. Ofta försvann han i timmar till den närbelägna skogen.

"Här upplevde jag Gud. I varje buske, i varje träd, i varje djur, ja till och med i stenarna. Jag kunde stå överallt och fundera i timmar – det fanns egentligen inget tidsbegrepp – och för mig verkade det då alltid som att mitt inre vidgades in i evigheten."

Han deltog aldrig i slagsmål som de andra barnen i hans ålder gjorde. Därför blev han ofta ett offer för de andras förlöjligande och blev retad och slagen för att han var "annorlunda".

Botanden som uppskattades av människor och djur

Med tiden blev den aspekt av Bruno Grönings karaktär uppenbar som senare skulle kasta in honom i offentlighetens ljus. I hans närvaro blev människor och djur friska. Särskilt under första världskriget besökte han ofta militärsjukhusen där man blev glad att se honom. De sårade mådde bra i hans närhet och många blev friska. Sjuka människor brukade också skicka efter hans mamma och be henne att komma och hälsa på dem tillsammans med den lille Bruno. I familjen och i bekantskapskretsen uppskattade man pojkens förmåga att bota.

Strävan efter självständighet

Bruno Gröning skriver i sin biografi: "Redan när jag var ett litet barn blev sjuka människor befriade från sina besvär i min närvaro, och när de blev upprörda eller grälade blev både barn och vuxna lugna och fridfulla efter några få ord från mig. Jag märkte också som barn att djur som normalt anses skygga eller till och med farliga, var snälla och tama tillsammans med mig. I kontrast till detta var mitt förhållande till föräldrahemmet underligt och spänt. Jag strävade snart efter att bli självständig och fullständigt oberoende för att komma bort ifrån en omgivning där jag var 'missförstådd' av min familj."

Bruno Gröning (1906-1959)

En extraordinär men kontroversiell människa

År 1949 hamnade Bruno Gröning över en natt i offentlighetens ljus i Tyskland. Pressen, radio och Wochenschau (en sammanfattning av veckans händelser) berättade om honom. I flera månader höll händelserna kring den s.k. "mirakeldoktorn", som han snart kallades, den unga republiken i spänning. En film spelades in, vetenskapliga undersökningskommissioner sammankallades och myndigheterna sysselsatte sig med fallet Bruno Gröning upp till högsta instans. Socialministern för länet "Nordrhein-Westfalen" anklagade honom för att bryta mot bestämmelserna för naturläkare. Bayerns landshövding däremot, förklarade att man inte kunde tillåta att ett sådant "exceptionellt fenomen" som Gröning skulle offras för paragrafernas skull. Det Bayerska inrikesministeriet betecknade Grönings arbete som "ett arbete utfört av kärlek och utan ersättning."

I alla samhällskikt diskuterade man fallet Gröning livligt. De emotionella vågorna gick höga. Präster, läkare, journalister, jurister, politiker och psykologer: alla talade om Bruno Gröning. För somliga var hans underverk en nådegåva från en högre makt, för andra däremot urendrejeri. Men att botandena var verkliga kunde bevisas genom medicinska undersökningar.

Ett världsomfattande intresse för en enkel arbetare

Bruno Gröning, som föddes 1906 i Danzig, var en enkel arbetare och efter kriget tvångsemigrerades han som flykting till Västtyskland. Han hade livnärt sig genom olika slags arbeten, bl.a. som snickare, fabriks- och hamnarbetare. Nu stod han plötsligt i centrum för allmänhetens intresse. Nyheten om hans underverk spreds världen över. Från alla länder kom sjuka, brev med böner om hjälp och erbjudanden. Tiotusentals som ville bli botade kom till de platser där han verkade. En revolution inom medicinen bröt fram på nya vägar.

Fångad i ett järngrepp mellan förbud, rättsprocesser och giriga medarbetare

Men även motkrafter fanns. De gjorde sitt yttersta för att förhindra Bruno Grönings gärning. Han fick förbud att bota, och band honom genom rättsprocesser. Alla ansträngningar att inordna hans verksamhet i den befintliga samhällsstrukturen misslyckades. Å ena sidan på grund av ett motstånd från berörda parter på viktiga positioner inom det sociala systemet, å andra sidan genom hans medarbetares oförmåga eller girighet. När Bruno Gröning dog 1959 i Paris var den sista rättsprocessen emot honom ännu i full gång. Rättegången avbröts och någon slutgiltig dom meddelades aldrig. Många frågor förblev obesvarade.