Zeitzeugen
Tidsvittnet E. Süffert
Astma botas i München
En granne presenterade mig för herr Gröning i München. Hon visste att jag hade haft svåra astmaattacker i ungefär 14 års tid och att jag ofta saknade livslust.
Jag blev mottagen på ett charmerande sätt. Bruno Gröning satt bakom ett skrivbord och jag mitt emot honom. Ingen av oss satt med korsade armar eller ben. Han bad mig att andas djupt och lugnt. Han gjorde likadant, vilket jag uppfattade som lustigt och det fick mig att vilja skratta. In…ut…in…ut. Sedan kände jag hetta i benen. Herr Gröning nämnde att den operation som jag nyligen hade genomgått hade läkt väl. Jag hade inte berättat det för honom. Han förklarade för mig att han kände allt inom sig och att det var så han fick sin kunskap. Han kände också till den infektiösa gulsot som jag hade haft tidigare, att jag ofta var tvungen att gå upp på natten för att kasta vatten och att jag ibland inte hade avföring på flera dagar. Han visste helt enkelt allt och jag kände mig nu avsevärt mindre benägen att skratta. Han bad mig att fortsätta med andningsövningen. Sedan kände jag hur en svår astmaattack satte igång – det kändes som om ett tungt klippblock låg över mig. Herr Gröning andades lika högt som jag. Plötsligt, just innan luften höll på att ta slut för mig, fick jag en känsla av att en energi strömmade genom min kropp från huvudet ned till magen. Efter det kunde jag andas både fritt och djupt igen.
Den natten sov jag så lugnt att min man var tvungen att väcka mig för att försäkra sig om att jag fortfarande var vid liv. Tidigare hade jag snarare tillbringat natten med att sitta upp i sängen istället för att ligga, och när jag andades lät det som när expresståget kommer in på stationen i München.
Jag uppfattade Bruno Gröning som en mycket andlig person. Jag kände att det fanns en andlig kontakt mellan oss. Han gav mig tre små plattor av aluminiumfolie som jag skulle placera på bröstet och magen, och han sade att jag efter det skulle kunna andas fritt igen. Jag gjorde det och har aldrig mer fått en astmaattack.
Kommentarer om Bruno Gröning
Ansedda personer tar ställning till Bruno Gröning
|
|
"Gröning är en unik företeelse som inte kan inordnas i någon psykoterapeutisk eller psykologisk skola. Jag tror att han var en djupt religiös människa. En ödmjuk, trovärdig, godhjärtad, hjälpsam man." Helmut Kindler, förläggare |
|
|
"Med anledning av mina egna erfarenheter av och djupa insikt i Bruno Grönings lära, de tillfrisknanden som har skett genom den, hans insiktsfulla visdom, enkla och fromma karaktär liksom den kraft och trygghet som hans personlighet utstrålar, vågar jag tillåta mig att uttrycka en åsikt: Lika liten till växten som han är, lika överväldigande stor är han när han ställer hela sin vilja, sin unika förmåga och kunskap i människornas tjänst." Baronessan Anny Ebner von Eschenbach |
|
|
"Det visade sig att herr Gröning inte undersökte någon som kom till honom. Jag minns inte ett enda tillfälle då Gröning vidrörde en patient kroppsligt. Inte heller har jag någonsin hört talas om att han har försökt påverka en sjuk person till att avstå ifrån läkarhjälp. Han ordinerade inga mediciner heller (...). Jag känner inte till något tillfälle då herr Gröning har begärt pengar av en person som han har behandlat (...). Jag uppfattade honom inte som en charlatan. (…) För mig var det ett faktum ställt bortom allt tvivel att han utstrålade krafter som botade människor." Biskop dr. Hermann Kunst från Herford, 1949 |
|
|
"Gröning är ett exceptionellt fenomen som inte kan förstås vetenskapligt. (…) Man kan jämföra honom med Sokrates, Jeanne d'Arc, Gandhi och Albert Schweitzer, eftersom även han offrar sig själv fullständigt för det allmännas bästa. Hans mirakulösa framgångar är så utan motstycke att han redan har blivit en historisk person. Framtida generationer kommer att intressera sig för honom och hans arbete." Josef Hohmann, rektor på den högre grundskolan, historiker och forskare inom psykiska fenomen, 1957 |
|
|
"Bruno Gröning blev fullständigt missuppfattad och nedsvärtad av vissa grupper eftersom hans samtida alltför ensidigt framställde honom som mirakelhelare. Hans människokärlek och hjälpverksamhet som var synlig utåt och fullkomligt ärlig, äkta och genuin, betonades alltför starkt och skymde egentligen hans originella och mångsidiga karaktär: den kristne, budbäraren och predikanten. Det fanns bara några få personer som var väl bevandrade i hans livsverks och strävans innersta natur." Hella Emrich, läkare |
|
|
"Som läkare var jag så intresserad av fenomenet Gröning att jag under många veckor tillbringade många dagar, och även nätter, vid Grönings sida. (…) Gröning var en gåta för oss läkare. För det första var han kapabel att bota sjuka människor med de svåraste lidanden, till och med blinda – jag upplevde detta själv – på en kort stund genom personlig kontakt och mycket stark koncentration, eller åtminstone att förbättra deras tillstånd. För det andra hade Gröning samma framgång med sina s.k. distanshelanden, nämligen ett fullständigt tillfrisknande eller en betydande förbättring. Jag bevittnade distanshelanden också. Vi läkare både kan och bör lära oss mycket av herr Gröning, eftersom det har bevisats genom hundratals fall att den lille Gröning har hjälpt och botat fullständigt där vetenskapen och den mediciniska kompetensen redan hade misslyckats." Dr. Zetti, allmänpraktiserande läkare |
|
|
"Det är ett otvetydigt faktum att Bruno Gröning har botat många människor som fram tills dess ansågs vara obotliga. Ortodoxa medicinska kretsar skyndar sig att påpeka att detta inte kan betraktas som något exceptionellt, då det rör sig om sjukdomar som har sin orsak i det psykiska. Däremot får vi inte veta varför skolmedicinen ännu inte har lyckats lika bra med denna typ av behandling. Eller är det så att dessa fall är så få att man väljer att tiga? Den 'nya metoden att bota' i Herford är i vilket fall som helst en ovärderlig upptäckt, och det är begripligt att den skapar sensation." Ph. dr. A. Kaul |
Tidsvittnet fru Anni Ebner von Eschenbach
"Som om läkaren först måste vänja sig vid att se sin hustru frisk igen"
Under åren 1950/1951 höll Bruno Gröning under en tid föredrag på pensionatet Weikersheim i Gräfelfing. Baronessan Anni Ebner von Eschenbach besökte några av dem och har skriftligt dokumenterat olika händelser. Här ett exempel:
"En gång skjutsades en ung kvinna som var kritvit i ansiktet in i en rullstol. Under föredraget förlorade hon medvetandet och såg ut som om hon var död. Bruno Gröning kastade bara en kort blick på henne och lugnade sedan ned dem som stod runt omkring henne och hade blivit lite oroliga, särskild en man vid hennes sida.
Efter dryg halvtimme vaknade hon, sträckte på sig, hade rosiga kinder och steg upp ur rullstolen. Hon gick fram till Bruno Gröning, fortfarande en aning ostadigt, men med strålande ögon och ett förvånat uttryck i dem.
'Det är underbart, min kära fru, när man kan stå på sina ben igen och hjärtat dessutom slår i normal takt! Men gör nu inte så att ni genast vill kompensera för de förlorade åren – utan vänj kroppen långsamt vid dess uppgifter!'
När kvinnan ville tacka honom sade Gröning: 'Tacka Gud! Jag är bara hans lille hjälpare, bevisa nu att du är ett sant Guds barn!'
Mannen som hade kört in henne reste sig och sade med rörd stämma: 'Herr Gröning, jag är hennes make och själv läkare, men för mig var min hustru obotligt sjuk och det finns inte någonting som jag inte har prövat. Hon däremot, hade bara en enda önskan: att få komma till er. Jag var övertygad om att hon skulle dö under resan hit, för hon var så hjärtsjuk att varje rörelse var förenad med livsfara. Jag är skakad av detta under och kan knappt tro på det!'
Medan han grät av lycka körde han ut rullstolen och slog sig sedan ned tillsammans med sin hustru på ett par stolar. De lyssnade till det två timmar långa föredraget, och han såg ofta frågande på sin fru som om han först måste vänja sig vid att se sin hustru frisk och lycklig igen."
Tidsvittnet G. Clausen
Befrielse från många års värk i benen
På 1950-talet bodde jag i närheten av flygbasen i Uetersen. En dag gick Bruno Gröning förbi vårt fönster och mina barn påpekade detta för mig. Vi kände igen herr Gröning från tidningsartiklarna om honom. När jag såg honom utanför fönstret tänkte jag: "Vart är han på väg?" Då jag såg att han gick in till min granne, skyndade jag över till henne och knackade på dörren. Jag fick då höra att min granne var Bruno Grönings syster. Jag blev inbjuden i köket och ombedd att sätta mig vid bordet mitt emot Bruno Gröning. Mellan oss satt hans syster vid långsidan av bordet. Bruno Gröning sade åt mig att sitta bekvämt, att inte korsa armar eller ben och att vara uppmärksam på vad jag kände. Han sade till mig: "Ta emot så mycket av strömmen som ni kan." Och sedan kände jag till min förvåning – för han satt ju vid motsatta ändan av bordet – en sorts luftström i mina handflator, som om någon försiktigt blåste i dem. Jag är beredd att gå ed på detta. Och sedan kände hans syster plötsligt och oväntat en smärta i sina ben och hon skrek till: "Aj, aj, aj!"
Jag tänkte då: "Men det där är ju min värk, den som alltid plågat mig." Jag hade då i många år haft en känsla av att mitt ben inte tillhörde mig, som om det bara var fastklistrat. Ingen medicinsk behandling hade kunnat hjälpa mig med detta besvär.
Jag ropade högt: "Men den smärtan är ju min – sådana smärtor har jag hela tiden!" Bruno Gröning sade bara ett enda ord: "Hade!" I samma ögonblick försvann smärtan från hans syster och mitt ben kändes för första gången på flera år alldeles normalt igen. Jag var fri, utan smärta, och från den stunden haltade jag inte längre. Jag var frisk och det är jag än idag.
Bruno Gröning tog inte betalt. Tvärtom, istället gav han mig en liten bit aluminiumfolie där det stod skrivet: "Guds välsignelse vart du än går." Besöket varade i en halvtimme, och när jag gick tillbaka hem efter det var jag fullständigt frisk.
Tidsvittnet Gottfried Kalz
"Nyheten spreds som en löpeld: 'Hon kan gå!'
Min kollegas mor hade varit bunden vid sin rullstol i 25 år. När samtalet kom in på Bruno Gröning sade jag till honom: "Pröva det en gång, låt den mannen komma till er …" Det var år 1956 tror jag. De tog kontakt med Bruno Gröning och han lovade att komma och besöka dem en förmiddag.
När Bruno Gröning anlände dit var redan flera av familjens vänner där, eftersom de var nyfikna på vad som skulle hända. Den gamla damen lyftes upp ur sängen och placerades i sin rullstol mittemot Bruno Gröning där han satt i vardagsrummet. Inga andra fick stanna kvar i rummet. Alla andra var tvungna att gå därifrån.
Gamla fru W. och herr Gröning lämnades ensamma. I spänd förväntan lyssnade vi andra utanför dörren och hoppades kunna uppfatta vad som hände. Plötsligt hörde vi Bruno Gröning säga högt och tydligt: "Res er upp och gå…" Jag kan svära på att den gamla damen innan dess inte kunde ta ett steg! När vi hörde dessa ord kunde inget få oss att stanna kvar bakom dörren längre. Vi slog upp den och såg att den gamla damen nu kunde gå. Min kollegas hustru ville räcka sin svärmor en hjälpande hand, men Bruno Gröning sade åt henne att fru W. kunde gå alldeles själv. Hon reste sig verkligen och gick, utan hjälp, alldeles själv! Vi fick alla tårar i ögonen. Det gick knappt att begripa, men vi hade sett det och bevittnat det med våra egna ögon.
Bruno Gröning hade vare sig hypnotiserat den gamla damen eller rört vid henne. Han hade inte gjort något annat än att se henne bestämt i ögonen och sagt: "Stå upp!" Och hon reste sig upp och gick.
Det fick mig att undra: "Är det möjligt att det verkligen finns en Gud?" Det fanns inte en en enda person i rummet som inte grät av glädje. Det var helt enkelt en djupt rörande upplevelse. Och sedan sade Bruno Gröning: "Ni kan gå nu."
Fru W. blev hela distriktets samtalsämne nummer ett. Det hela var en sensation. Nyheten spreds som en löpeld: "Hon kan gå!" På en kort stund hade ungefär 200 personer samlats som alla ville se fru W. gå. Hon gick upp och nerför gatan för att visa det för folk.
Bruno Gröning bad inte om någon betalning för att han hade kommit. Jag har bara gott att säga om honom, han hade en väldigt speciell utstrålning. Fru W.s tillfrisknande har bestått.
Tidsvittnet Christa Hinz
Krigsinvalid hoppar över staketet till en paddock
Jag hörde talas om Bruno Grönings arbete på Traberhof genom en bekant. Med anledning av vad hon berättade för mig, körde jag dit för att stanna där i två dagar. Det fanns åtminstone tio eller tjugotusen personer på plats när jag kom dit. Bruno Gröning syntes inte till. Vi väntade på honom i timmar.
Sedan kom han och talade till de församlade från en balkong. Jag kände ett elektrifierat vibrerande som pirrade i hela kroppen. Människorna som stod omkring mig var också synbart påverkade. De rörde på sig och deras armar och ben såg rent utav ut att flyga. Jag skulle aldrig ha trott att något sådant var möjligt om jag inte hade upplevt det själv. En kvinna började skrika: 'Jag behöver ingen käpp längre! Jag kan gå igen.'
Trots att folkmassan var mycket tätt sammanpackad, lyckades jag ta mig fram genom den eftersom jag var så intresserad av det som hände.
Medarbetare från Röda Korset höll på att hjälpa en man som låg på en primitiv bår av brädor att sätta sig upp. Han lyfte sina händer i en bönfallande gest. Svetten rann från honom i strida strömmar. Jag frågade vad som fattades honom och han svarade: 'Jag är en krigsskadad före detta soldat.' Han kunde senare lämna sin bår.
Sedan såg jag en farfar som var där med sin åttaårige sonson, och den gamle mannen grät. Pojken hade inte kunnat gå. De hade spikat ihop en liten vagn av enkla träplankor för att kunna ta pojken till Bruno Gröning. Nu berättade den gamle mannen med tårar i ögonen att pojken kunde gå igen.
I närheten såg jag en annan man hoppa över ett staket och jag sade till honom: 'Ja, du är i alla fall på fel plats här.' Han svarade: 'I söndags var jag halt och släpade mig fram på kryckor.' Fem dagar senare hoppade denne man över staket! Han strålade av lycka och visade mig sitt intyg på att han var en krigsskadad före detta soldat.
Jag mötte också en gammal man som satt i rullstol. Han hade blivit botad, men han hade fått tillbaka sin förlamning igen. Folk hade sagt till honom att tillfrisknandena inte skulle vara och att Gröning var en lurendrejare. Han hade trott på det.
Dag och natt var platsen full av folk. Under hela den tid jag befann mig på Traberhof var jag aldrig hungrig. Det fanns ingen hysteri bland de väntande. Alla hoppades och trodde på att de skulle få tillbaka sin hälsa. När jag såg alla människor som låg på sina bårar eller stödde sig på sina kryckor, kände jag mig så skakad att jag inte kunde tala med dem och nästan inte se på dem.
Jag tror att Bruno Gröning hade en mycket speciell förbindelse med Gud. Jag var ledsen över att inte kunna se honom oftare. Än idag tänker jag fortfarande ofta på de här händelserna.
Rapport från ett tidsvittne
Förstoppning och åderbrock botas – denna händelse blev byns viktigaste samtalsämne
Samtidigt som folk väntade på hjälp på Wilhelmsplatz utspelade sig scener som den följande på andra platser:
Läkarna hade gett upp allt hopp om att kunna bota tidsvittnets mor. Hon hade inte haft avföring på sex veckor. Lavemang och laxermedel hade inte haft någon effekt. Dessutom led hon av åderbrock.
Tidsvittnet: "Vi familjemedlemmar visste varken ut eller in. Vi grep efter varje halmstrå för att hitta något som kunde hjälpa vår mamma. Sådan var situationen när vi hörde att Bruno Gröning var här i Herford hos en svårt sjuk människa på Wittekindsgatan. Jag gick dit. Där fanns redan bortåt tjugo personer som alla sökte hjälp. När Bruno Gröning kom ut för att hälsa på oss sade han till mig: ’Vänta på mig i köket. I kväll skall jag följa med dig till din sjuka mamma.’ Jag vet inte hur han visste att jag hade kommit till honom för min mammas skull. Jag hade inte sagt något till honom.
Medan jag väntade i köket bevittnade jag följande scen: En mor kom dit med sitt barn som led av en fruktansvärd kikhosta. Vi hörde den förskräckliga hostan på långt håll. De två blev visade in i köket till oss. Bruno Gröning strök ömt pojken över huvudet. Han vände sig sedan till mamman och sade: 'Var uppmärksam på ditt barn. Om en kvart kommer han att spy upp gult slem.' Därefter lämnade Bruno Gröning köket för att gå tillbaka till de andra som väntade. Plötsligt började barnet få kväljningar och försöka kräkas. Jag hann precis lyfta upp honom och hålla honom över askhinken innan han kräktes. Jag hade aldrig sett en sådan kräkattack i hela mitt liv. Senare sade Bruno Gröning till mamman: 'Ditt barn är friskt …' Hon gick därifrån och barnet hostade inte mer.
Runt midnatt körde vi till min mamma i Bielefeld. Under resan sade Bruno Gröning att jag inte skulle oroa mig eftersom kraften som botar kommer från Gud. Människan måste tro på det goda. Han tillade att han dessutom redan hade börjat hjälpa min mamma under resan; faktum var att han nu hade kontaktat henne andligen.
När vi kom in i mammas sovrum, satte sig Bruno Gröning vid hennes säng. Till min stora glädje märkte jag att hennes ögon redan var betydligt klarare. Hennes mage var dock svullen som en tunna. Bruno Gröning talade med henne och jag kunde se hur hon återigen fylldes med levnadsglädje. Hon öppnade sitt hjärta för Bruno Gröning; hon trodde på honom. Han bad om ett glas vatten åt mamma och sade att det skulle göra henne gott. Jag hämtade friskt vatten från pumpen på gården och min mamma drack det. Bruno Gröning vände sig sedan till min pappa och sade: 'Var uppmärksam på er frus avföring och urin. Ni kommer att märka och förvånas över att allting därinne löses upp och försvinner ut.' Min pappa frågade Bruno Gröning hur mycket besöket kostade. Bruno Gröning sade bara: 'Låt oss tacka Gud, och skriv som ett bevis på er uppskattning ett brev som beskriver vad ni har upplevt.'
Följande dag började mammas mage mullra. Pappa sade att den avföring hon gav ifrån sig fyllde sju pottor. Två dagar senare klev mamma upp från sängen, fullkomligt återställd. Från den stunden, och utan att någon läkare hade gjort något, läkte även hennes åderbråck och bensår. Hennes läkare var mållös. Denna händelse blev hela byns viktigaste samtalsämne.
När jag såg Bruno Gröning i ögonen, visste jag: Här är en sant troende person! Hans personliga utstrålning var unik. Om någon hade berättat för mig om en sådan upplevelse tidigare hade jag tänkt: 'Äh, lägg av, du är tokig!' Man måste uppleva något sådant själv för att kunna tro på det. Denna händelse var en unik erfarenhet för mig."
Tidsvittnet L. Schlüter
Dövhet, blindhet och förlamningar botas i Herford – Grönings utstrålning sade mer än tusen ord
Herford, en stad i Westfalen, var den plats där Bruno Grönings arbete började i stor skala och där pressen skrev sina första rapporter om det som skedde. Tusentals människor som sökte hjälp kom från när och fjärran för att bli botade. Bland de många människorna där stod Fru Schlüter och hennes blinda svärmor. Den senare var fysiskt mycket svag och behövde ständig hjälp, också med att klä på sig och sina dagliga behov.
Fru Schlüter rapporterade följande: "Jag läste om de många botandena i en veckotidning. Bilderna visade vad som hände i Herford och jag sade till mig själv att jag måste åka dit med min svärmor.
Tätt sammanpackade som sardiner i en burk, stod vi där bland alla dessa människor framför hus nummer 7 på Wilhelmsplatz. På vår högra sida befann sig ungefär trettio personer i rullstol. Vi väntade och väntade. Ingen sade något. Alla var spända och såg hela tiden upp mot balkongen där Bruno Gröning skulle framträda. Klockan hade redan hunnit bli mycket när någon gick ut på balkongen för att lugna oss. Han sade att Bruno Gröning fortfarande var upptagen av några andra personer som behövde hjälp. "Ha tålamod! Bruno Gröning kommer garanterat!" Och så fortsatte vi att vänta. I tre dagar och tre nätter.
Plötsligt stod Bruno Gröning där och alla blev överlyckliga. Han började tala, han sade att vi alla behövde hjälp och att Gud var människans största läkare. Sedan bad han de lama att resa sig ur sina rullstolar. "Ni kan gå! Res er upp!" Ingen rörde sig. Återigen uppmanade han dem att ha tillit till Gud och att ställa sig upp. "Bara tro att ni kan göra det, ställ er upp!" Sedan reste sig den ena efter den andre ur sin rullstol. De kunde gå! Folk kunde inte tro sina ögon. Vi var alla mållösa. En del började gråta.
Då sade Bruno Gröning: "Jag ber alla som är blinda, döva eller stumma att komma fram till ingången till huset." Så jag gick dit med min svärmor och han talade med dessa människor, och även med henne. Där vid ingången till huset lyfte han också ett barn som var ungefär två år ur mammans famn. Barnet var dövstumt. Herr Gröning strök barnet över kinden och talade med det. Sedan höll han en stämgaffel mot barnets öra. Då vände barnet huvudet mot den. Det var uppenbart att det nu kunde höra. Ett annat barn fick tillbaka synen. Det var de mest gripande scener jag har bevittnat i hela mitt liv.
Senare gick vi hem igen. Min svärmor hade fått synen tillbaka så pass att hon kunde röra sig fritt på egen hand i sitt hus. Hennes allmäntillstånd hade också förbättrats och hon behövde inte längre den dagliga hjälp som hon hade behövt förut.
Mina minnen av Bruno Gröning? Han var enkelt klädd, precis som alla andra, men han utstrålade kärlek som ingen annan. Man fick omedelbart förtroende för honom. Hans personliga utstrålning sade mer än tusen ord."
Tidsvittnet H. Steurer
Bruno Gröning hjälper en krigsveteran
Bruno Gröning tog ofta tåget till de hjälpsökande, och det följande inträffade på en av dessa resor:
H. Steurer: "Tåget som Bruno Gröning åkte i rullade in på Innsbrucks järnvägsstation, där det skulle göra ett kort uppehåll. Bruno Gröning öppnade fönstret till sin kupé och tittade ut. Samtidigt råkade jag stå och vänta på perrongen utanför och jag hade svåra smärtor.
Jag hade läst i tidningen om hans arbete för lidande människor. Nu var han här och han tittade ut genom fönstret. Jag gick fram till honom och bad honom att hjälpa mig eftersom jag hade mycket ont. Han reste sig då och gick in i kupén, och kom sedan tillbaka med en kula av aluminiumfolie i handen som han räckte mig genom fönstret. Han sade åt mig att jag skulle hålla kulan tryckt mot de ställen där jag hade smärtor och att jag skulle be. Sedan började tåget röra sig igen.
Mina smärtor hade orsakats av en mina som exploderade och gav mig splitterskador. Jag förlorade mitt högra öga och en arm. Jag följde genast Bruno Grönings råd och höll kulan mot min kropp. Smärtorna försvann efter bara en liten stund och de har aldrig kommit tillbaka. När jag träffade herr Gröning fick jag omedelbart ett intryck av att han var en mycket speciell och beundransvärd person. Jag hade en känsla av att han var någon som verkligen kunde hjälpa. Han bad inte heller om någon betalning för kulan, utan hjälpte mig helt osjälviskt."
