"Fenomenet Gröning" och vetenskapen

Medicinisk granskning i Heidelberg med löfte om skriftligt utlåtande

Under tiden i Herford började den medicinska fackpersonalen på tidskriften Revue att studera Grönings framgångar med botanden. Professor H. G. Fischer, en psykolog och medicinare från Marburg, reste med en särskild stab av korrespondenter till Herford. Där intervjuade han botade personer och var till sin egen förvåning tvungen att erkänna att Grönings "metod" faktiskt var framgångsrik. Detta resulterade i att man på Revue beslöt sig för att bidra till försöken att hitta en vetenskaplig förklaring till "fenomenet Gröning". "Mirakeldoktorns metod att bota" skulle undersökas på Universitetskliniken i Heidelberg.

Bruno Gröning gick med på Fischers förslag eftersom man lovade honom ett positivt expertutlåtande om försöken gick väl. Gröning hoppades att han hade funnit ett sätt att få verka fritt.

Botanden inför ögonen på läkarna – "Bruno Gröning är ingen lurendrejare"

Testerna började den 27 juli. De personer han skulle bevisa sin förmåga på valdes ut bland de mer än 80 000 sjuka som hade skrivit till honom och bett om hjälp. Dessutom tillkom några patienter från Ludolf-Krehlkliniken i Heidelberg. De undersöktes alla noggrant, och exakta diagnoser ställdes. Sedan fick de träffa Gröning som använde sin "metod" på dem. Läkare var hela tiden närvarande. De bevittnade hur sjukdomar delvis försvann spontant. De nya undersökningar som man gjorde på kliniken efteråt bekräftade botandena. Till och med obotliga sjukdomar som Bechterews sjukdom, botades.

I en inledande rapport som trycktes i Revue förklarade dr. Fischer uttryckligen att Bruno Gröning inte var en lurendrejare, utan snarare en talangfull själens läkare som var en naturbegåvning. På det sättet försökte han förklara "fenomenet Gröning" utifrån sin egen synvinkel, men utan att egentligen göra honom rättvisa.

Gröning vägrar att göra affär av sin verksamhet

Det slutgiltiga expertutlåtandet skulle sammanställas efter en utvärdering av de samlade resultaten. Man försäkrade Bruno Gröning att man skulle låta honom fortsätta med sitt arbete en gång för alla. Under tiden gav professor Fischer och professor Weizäcker (som var ansvarig för hela projektet) Bruno Gröning följande förslag: De ville bygga hälsocenter där han skulle arbeta sida vid sida med läkare. Förvaltningen och urvalet av patienter skulle däremot vara deras ansvar.

Bruno Gröning sade angående detta: "De finansiella villkoren i samband med förslaget från professor F. var oacceptabla för mig. Naturligtvis diskuterades dessa ett flertal gånger, och även med dem som ville finansiera projektet. Jag kunde inte godkänna professor F:s förslag, och jag avböjde det eftersom: 1. Jag inte ägde ett öre, och därmed inte kunde acceptera ett finansiellt åtagande som jag inte kunde uppfylla; 2. Jag hade aldrig haft för avsikt att förvandla projektet till en affärsverksamhet. Det var därför omöjligt för mig att säga ja till en sådan förfrågan. Dessutom ville jag bara göra det som hör till mitt kall: att hjälpa de hjälpsökande och därför ställa mig till förfogande för läkare, såsom t.ex psykoterapeuter, men absolut inte göra en affär av alltihop."

Inget expertutlåtande utfärdas och en potentiell konflikt med lagen

Bruno Grönings avvisande hållning ledde till att professorerna förlorade intresset för honom. Det utlovade expertutlåtandet utfärdades aldrig. Istället för att göra det möjligt för honom att verka fritt, lade man nya hinder i hans väg. Som ett resultat av att den vetenskapliga undersökningen genomfördes, använde man nu ord som "metod att bota", "behandling", "patient" etc., och hans arbete utvärderades som medicinsk verksamhet. En konflikt på grund av lagen för "utövande av alternativ medicin" var sedan oundviklig.

1949 – i centrum för allmänhetens intresse

Bruno Grönings arbete i Herford

Tusentals sjuka och hjälpsökande belägrar Gröning

Den nio år gamle Dieter Hülsmann hade redan varit sängbunden under en längre tid. Han led av progressiv muskeldystrofi, och ingen av de läkare eller professorer som hade konsulterats hade kunnat hjälpa honom. Efter att Bruno Gröning hade tagit sig an pojken, kunde barnet plötsligt gå igen. Ingenjör Hülsmann – som var överväldigad på grund av sin sjuke sons plötsliga tillfrisknande – bad Bruno Gröning stanna kvar som gäst hos familjen. Han ville bjuda in andra sjuka människor så att denne "mirakelman" – enligt Hülsman – kunde hjälpa också dem.

Bruno Gröning antog erbjudandet och dag för dag växte antalet hjälpsökande som strömmade dit. Allt fler hörde talas om de mirakulösa händelserna kring Gröning. Det tog inte lång tid innan alla talade om honom. Tidningarna rapporterade om "mirakeldoktorn", och i den brittiska zonen blev han samtalsämnet för dagen. Tusentals människor strömmade till Wilhelmsplatz och stora skaror belägrade huset.

Manfred Lütgenhorst från dagstidningen Münchner Merkur skrev den 24 juni 1949: "När jag anlände till Herford runt klockan 10.30 på förmiddagen, stod ungefär tusen personer framför det lilla tvåvåningshuset på Wilhelmsplatz. Det var en obeskrivlig bild av lidande man hade framför sig. Ett oräkneligt antal förlamade i rullstol, andra som bars av sina släktingar, blinda, dövstumma, mödrar med mentalt handikappade och förlamade barn, gamla kvinnor och unga män trängdes tillsammans och stönade. Nästan hundra bilar, lastbilar och bussar stod parkerade runt torget och alla hade kommit långt ifrån."

Förlamningar, magsår, blindhet: "Herr Gröning tittade på mig, och nu är jag helt frisk igen. "

Manfred Lütgenhorst fortsätter: " 'Tror ni att ni kommer att bli botade?' frågade jag de sjuka. De nickade. En av dem sade till mig: 'Du skulle ha varit här igår. Bruno Gröning befann sig inte här utan i Viersen i Rhenlandet, och här på torget reste sig fem förlamade personer och gick hem friska. Distansbotande – torget hade botat dem.' De andra sjuka intygade det som hade sagts.

Jag vandrade vidare genom folkskaran och skrev ned deras häpnadsväckande berättelser. Bara med dessa historier skulle man kunna man fylla en hel bok. När jag tände en cigarett sade en ung man som stod i närheten: 'Snälla, sälj en till mig!' Han hade på sig en uniform och såg ut som en som hade återvänt från Ryssland. Jag gav honom en cigarett. Han tände den och sade sedan glatt: 'Ser ni, jag kan göra allt själv nu.' Han rörde på sin högra arm och fingrarna, samt på sitt högra ben. 'Har Bruno Gröning botat dig också?', frågade jag honom. 'Ja, jag blev högersidigt förlamad när jag var i Ryssland. Bruno Gröning tittade på mig och nu är jag helt frisk igen. Jag kan fortfarande inte riktigt fatta det.' Lycklig rörde han på sina armar och ben.

Jag gick fram till en grupp som omgav en vithårig kvinna i fyrtioårsåldern. 'Javisst' hörde jag henne säga, 'Jag har också blivit botad av Bruno Gröning. Jag hade enorma magsår, blev allt magrare och kunde inte längre sova på grund av smärtan. Vi var tolv personer tillsammans med Gröning. [...] Han tittade på mig och då kändes det som om magsåren föll som en sten till marken. Sedan dess har jag inte längre ont. Jag har lagt på mig vikt och röntgenbilderna som jag bad om, visar otvetydigt att magsåren har försvunnit. Jag har ställt mig till förfogande för den medicinska undersökningskommittén. Jag kan tala om för er att de blev förvånade! '

Kvinnan fortsatte: 'Men det är inte allt. Förra veckan stod en blind man här på torget. Han väntade oavbrutet här i flera dagar och nätter. Eftersom jag ofta är här lade jag märke till honom. Jag tyckte synd om honom och bjöd in honom på en måltid.' 'Nej’ avböjde han,' Jag får inte missa ögonblicket när Bruno Gröning kommer ut.' Jag bar ut några småfranskor till honom och lovade honom att jag skulle se till så att någon följde med honom till järnvägsstationen.' Jag behöver inte någon hjälp, för jag kommer att kunna gå till stationen själv.' Sedan såg jag det med egna ögon. Bruno Gröning kom och den unge mannen ropade: 'Jag kan se igen!' Hinnan för hans ögon hade faktiskt försvunnit. Han beskrev handväskan som jag bar på. Han sade: 'Där åker en bil och där är nummerskylten', och han hittade vägen till stationen själv. alla som stod i närheten grät av glädje."

Förbud att bota av myndigheterna och den medicinska yrkeskåren

Det dröjde inte länge innan myndigheterna blandade sig i händelseutvecklingen – framförallt Hälsovårdsmyndigheterna. En undersökningskommitté tillsattes och Bruno Gröning fick ett förbud att bota. Ett par inflytelserika läkare blev uttalade motståndare till honom. De gjorde allt för att förhindra hans arbete och krävde att hans förmåga att bota skulle prövas vetenskapligt. Vilken inställning som stod bakom förbudet blir dock tydlig genom följande uttalanden av de inflytelserika läkarna som var involverade: "Gröning kan bevisa vad han vill, han kommer ändå inte att få tillstånd att bota." "Det är en skymf emot läkarnas yrkesmässiga heder att ha samröre med Gröning. " I slutet av juni var han tvungen att lämna Herford slutgiltigt. Alla försök att få tillstånd att bota hade misslyckats.

Karriär och avgörande skeden i livet

Förberedelser inför hans senare verksamhet

Påtvingade och avbrutna lärlingsår

Efter att ha gått i folkskolan upp till femte klass, påbörjade Bruno Gröning en lärlingsutbildning inom handeln. Två och ett halvt år senare var han emellertid tvungen att ge upp den efter påtryckningar från sin far. Denne var förman inom byggsektorn och ville att hans son också skulle lära sig ett yrke inom samma område. Han lät sin son studera till inredningssnickare, men inte heller detta visade sig möjligt att fullfölja. Affärskaoset efter kriget förhindrade det. Tre månader innan lärlingsperioden skulle avslutas, måste firman där han gick i lära stängas på grund av brist på beställningar. Under tiden som följde levde han på att utföra ett flertal vitt skilda arbeten. Egon Arthur Schmidt skriver om denna period:

"Han var framgångsrik i varje arbete som han gav sig in på"

"Många av hans arbetskamrater berättade för mig om ett anmärkningsvärt särdrag – att han var framgångsrik i varje arbete som han gav sig in på vare sig det gällde att reparera en klocka, en radio eller att arbeta som låssmed. Tekniska saker passade honom utmärkt. Han drog sig heller aldrig för att utföra de grövsta och mest fysiskt krävande arbeten. Som hamnarbetare ansträngde han sig precis lika hårt som sina arbetskompisar. Han gjorde ingen hemlighet av att detta ingick i den väg som skulle leda honom genom det allra djupaste för att han skulle nå det allra högsta. Ett gammalt kinesiskt ordspråk lyder: 'Den som aldrig har gått genom ett träsk kan aldrig bli ett helgon.' Det finns gott om rapporter från hans tidigare arbetskamrater, och en av dem nådde mig nyligen. I den säger författaren efter att ha arbetat tillsammans med Bruno Gröning i ett år, enkelt, reservationslöst och rakt på sak, att han var den bäste och hederligaste kamrat man kan tänka sig, och att han håller hans minne kärt."

Äktenskap och familjetragedier

Han gifte sig vid tjugoett års ålder. Men hans fru hade ingen förståelse för honom. Hon ville begränsa honom till rollen av en respektabel familjefar och avfärdade botandena som "excentriska". Båda sönerna, Harald och Günter, som föddes 1931 respektive 1939, dog vid nio års ålder. Trots att en stor mängd människor redan hade blivit botade genom Bruno Gröning, trodde inte Gertrud Gröning på att hennes man hade dessa krafter. Hon anförtrodde inte barnen till honom utan överlämnade dem hellre till doktorerna. Men skolmedicinen var oförmögen att hjälpa dem. Båda pojkarna dog på sjukhus, Harald 1940 i Danzig och Günter 1949 i Dillenburg. För Bruno Gröning var det hårda slag av ödet. Åratal senare kunde tårarna fortfarande rinna på honom när han talade om sina söner.

Tiden mellan de två världskrigen utgjorde således en förberedelse inför hans senare arbete. Han var tvungen att göra många sådana bittra erfarenheter för att kunna förstå människors behov i livets alla situationer och ha medkänsla med dem i deras svårigheter.

Hjälp istället för att skjuta – vid fronten och i krigsfångenskap

Under andra världskriget blev han inkallad till armén 1943. Där uppstod konflikter med hans överordnade. Eftersom han vägrade att skjuta på människor hotades han med krigsrätt. Till slut hamnade han ändå vid fronten. Han skadades, blev rysk krigsfånge och kom till Västtyskland i slutet av 1945 som flykting.

Bruno Grönings förhållningssätt under kriget kännetecknades av hans önskan att hjälpa. Även vid fronten tog han till vara varje möjlighet att hjälpa sina kamrater eller civilbefolkningen.

I en rysk by lyckades han ordna så att alla invånarna som var döende av svält fick tillgång till arméns matreserver. Som fånge kämpade han för bättre kläder, bättre mat och bättre boende för sina medfångar. Ett stort antal män som led av vattusot på grund av svälten fick tillbaka sin hälsa tack vare honom. Under krigets fasor dödade han inte någon, utan hjälpte istället oräkneliga människor.

Separation och ett engagemang för alla människor

I december 1945 släpptes han ur fångenskapen och byggde upp ett nytt liv i Dillenburg i Hessen, dit han tog sin familj. Men efter att också hans andra son hade dött och hans fru försökte förbjuda honom all hjälpverksamhet, separerade han ifrån henne. Han kände att det var hans skyldighet att låta de läkande krafter som han förfogade över nå ut till alla människor. Han sade: "Jag tillhör ingen enskild människa, jag tillhör mänskligheten."

I början av 1949 ledde hans väg honom till Ruhrområdet. På grund av rapporterna från några botade började ett allt större antal människor bli medvetna om Bruno Gröning. Han flyttade från hus till hus, alltid dit där han behövdes och där de sjuka bad honom om hjälp. Han verkade på det sättet i små grupper tills han accepterade en inbjudan i mars 1949 från en ingenjör i Herford om att besöka hans son.

Barndom och ungdomstid

Slagen, hånad, missuppfattad – ett barn som var annorlunda än de andra

Flykt ifrån en hårdhjärtad omgivning till naturen: "Här upplevde jag Gud"

Bruno Gröning föddes den 30 maj 1906 i Danzig–Oliva som det fjärde av August och Margarethe Grönings sju barn. Hans föräldrar blev redan tidigt medvetna om att deras son var något utöver det vanliga. T.ex. kom djur som vanligtvis anses skygga, sådana som harar och rävar, spontant fram till honom och lät sig klappas utan att vara rädda för honom.

Ju äldre Bruno Gröning blev, desto mer främmande verkade hans omgivning för honom. Gröning berättade att han ibland blev slagen gul och blå därhemma. Slagen gjorde inte ont i hans kropp, så sade han, men han kände sig missförstådd.

Bortstött av det hårdhjärtade i sin omgivning, tog den lille Bruno sin tillflykt till naturen. Han kände sig mer dragen till djur, träd och buskar än till vissa människor. Ofta försvann han i timmar till den närbelägna skogen.

"Här upplevde jag Gud. I varje buske, i varje träd, i varje djur, ja till och med i stenarna. Jag kunde stå överallt och fundera i timmar – det fanns egentligen inget tidsbegrepp – och för mig verkade det då alltid som att mitt inre vidgades in i evigheten."

Han deltog aldrig i slagsmål som de andra barnen i hans ålder gjorde. Därför blev han ofta ett offer för de andras förlöjligande och blev retad och slagen för att han var "annorlunda".

Botanden som uppskattades av människor och djur

Med tiden blev den aspekt av Bruno Grönings karaktär uppenbar som senare skulle kasta in honom i offentlighetens ljus. I hans närvaro blev människor och djur friska. Särskilt under första världskriget besökte han ofta militärsjukhusen där man blev glad att se honom. De sårade mådde bra i hans närhet och många blev friska. Sjuka människor brukade också skicka efter hans mamma och be henne att komma och hälsa på dem tillsammans med den lille Bruno. I familjen och i bekantskapskretsen uppskattade man pojkens förmåga att bota.

Strävan efter självständighet

Bruno Gröning skriver i sin biografi: "Redan när jag var ett litet barn blev sjuka människor befriade från sina besvär i min närvaro, och när de blev upprörda eller grälade blev både barn och vuxna lugna och fridfulla efter några få ord från mig. Jag märkte också som barn att djur som normalt anses skygga eller till och med farliga, var snälla och tama tillsammans med mig. I kontrast till detta var mitt förhållande till föräldrahemmet underligt och spänt. Jag strävade snart efter att bli självständig och fullständigt oberoende för att komma bort ifrån en omgivning där jag var 'missförstådd' av min familj."

Bruno Gröning (1906-1959)

En extraordinär men kontroversiell människa

År 1949 hamnade Bruno Gröning över en natt i offentlighetens ljus i Tyskland. Pressen, radio och Wochenschau (en sammanfattning av veckans händelser) berättade om honom. I flera månader höll händelserna kring den s.k. "mirakeldoktorn", som han snart kallades, den unga republiken i spänning. En film spelades in, vetenskapliga undersökningskommissioner sammankallades och myndigheterna sysselsatte sig med fallet Bruno Gröning upp till högsta instans. Socialministern för länet "Nordrhein-Westfalen" anklagade honom för att bryta mot bestämmelserna för naturläkare. Bayerns landshövding däremot, förklarade att man inte kunde tillåta att ett sådant "exceptionellt fenomen" som Gröning skulle offras för paragrafernas skull. Det Bayerska inrikesministeriet betecknade Grönings arbete som "ett arbete utfört av kärlek och utan ersättning."

I alla samhällskikt diskuterade man fallet Gröning livligt. De emotionella vågorna gick höga. Präster, läkare, journalister, jurister, politiker och psykologer: alla talade om Bruno Gröning. För somliga var hans underverk en nådegåva från en högre makt, för andra däremot urendrejeri. Men att botandena var verkliga kunde bevisas genom medicinska undersökningar.

Ett världsomfattande intresse för en enkel arbetare

Bruno Gröning, som föddes 1906 i Danzig, var en enkel arbetare och efter kriget tvångsemigrerades han som flykting till Västtyskland. Han hade livnärt sig genom olika slags arbeten, bl.a. som snickare, fabriks- och hamnarbetare. Nu stod han plötsligt i centrum för allmänhetens intresse. Nyheten om hans underverk spreds världen över. Från alla länder kom sjuka, brev med böner om hjälp och erbjudanden. Tiotusentals som ville bli botade kom till de platser där han verkade. En revolution inom medicinen bröt fram på nya vägar.

Fångad i ett järngrepp mellan förbud, rättsprocesser och giriga medarbetare

Men även motkrafter fanns. De gjorde sitt yttersta för att förhindra Bruno Grönings gärning. Han fick förbud att bota, och band honom genom rättsprocesser. Alla ansträngningar att inordna hans verksamhet i den befintliga samhällsstrukturen misslyckades. Å ena sidan på grund av ett motstånd från berörda parter på viktiga positioner inom det sociala systemet, å andra sidan genom hans medarbetares oförmåga eller girighet. När Bruno Gröning dog 1959 i Paris var den sista rättsprocessen emot honom ännu i full gång. Rättegången avbröts och någon slutgiltig dom meddelades aldrig. Många frågor förblev obesvarade.